söndag 8 oktober 2017

Tankar om Vego & vin


Peter Streijffert är tillbaka med en ny bok - hurra!

Jag fick mejl från Blue publishing med en fråga om jag ville läsa den sprillans nya Vego & vin av Peter Streijffert och jag kan säga att jag svarade genast att jag mer än gärna ville det. Jag älskar hans sätt att skriva, hans uppfinningsrikedom när det gäller rätter och hans enorma kunskap om viner.

Förra året kom Smak: mat och vin och den sträckläste jag under en helg. I den fick vi läsare lära oss vilka viner som passar till vilka maträtter och eftersom de flesta rätterna var vegetariska passade de mig utmärkt. Boken var så mycket mer än jag trodde när jag fick den och det var som att stiga in i en alldeles ny och egen värld full av dofter och smaker som kändes påtagliga även om allt bara var på bild och inte alls låg på dignande fat framför mig. Hela mitt blogginlägg var fullt av entusiasm precis som själva boken sprudlade av kreativitet, glädje och energi.

Den här gången går författaren ytterligare ett steg längre på temat och skriver uteslutande om vegetarisk mat och vilka viner som passar till dessa spännande rätter. Han berättar att det har med hans egen resa att göra. Han har gått från att tycka att kött är det godaste som finns till att föredra fisk och skaldjur. Nu har han istället grönsaker som favoriter och kallar sig sambovegetarian. Men ingen behöver bli orolig. Det betyder inte att han äter sin sambo. Istället handlar det om att hans sambo är vegetarian och med sin sambo är Peter vegetarian, men eftersom han lagar både kött och fisk ibland när han kockar ser han sig som deltidsvegetarian och då passar uttrycket sambovegetarian perfekt.

Det var med stor iver jag slog mig ner på altanen för att ta del av Vego & vin. Solen strålade denna sköna söndag och jag fick ha solhatt för att kunna läsa utan att kisa alltför mycket. Redan i inledningen känner jag igen tonen från den förra boken och det känns nästan som att träffa på en bekant på stan - ett kärt återseende. Peter berättar att han för tjugo år sedan slutade att köpa bröd. Sedan dess bakar han alltid sitt eget. Under arbetet med den senaste boken passerade han ännu en tröskel och började att göra eget smör istället för att köpa. "Nej, 'kan själv' är en bra harang. 'Sluta köpa skit' är också ett bra motto" skriver han på sitt alldeles eget och träffsäkra sätt.

Andra klockrena saker vi får läsa är "Ett dyrt men tråkigt vin kan göra mig snudd på förbannad - det händer stup i kvarten på de vinprovningar jag smakar mig igenom" och "En simpel pasta och ett glas rödtjut - hur svårt kan det va? Nej, inte alls." Härlig läsning!

Men självklart är det inte enbart texterna mellan alla recept som fångar mitt intresse. Recepten i sig känns kreativa, spännande och framför allt nya. Bland annat slår författaren ett slag för alger, som han beskriver som havets vegetariska ostron. Algpesto och algnudlar låter väl spännande?

För den som inte känner sig riktigt så våghalsig kanske ugnsstekt lakritsrödlök, nässelrisotto eller parmesanchips med citroncrème kännas mer lockande? Allt ser fantastiskt gott ut och det senare måste jag absolut göra framöver.

Annat som får det att vattnas i munnen på mig är grillad brietårta, björnbärsmousse och inte minst päron med getost. Himmel, så gott allt låter!

För att inte tala om hur gott allt ser ut! Bilderna är otroligt läckra och dessutom väldigt många. Sida efter sida andas fräscht, friskt och sunt på det bästa av sätt. Fotografen Lasse Hallström har gjort ett fantastiskt jobb även denna gång för i en bok av detta slag betyder bilderna oerhört mycket för känslan.

Själva kärnan i boken är ju vilket vin som passar till vilken maträtt, så det måste jag självklart också beröra. Vi får veta att torrt mousserande (gärna champagne) passar fint till fröknäcke, en fruktig och smakrik rioja är det bästa till en rätt som skojigt nog heter fejkad köttbit och en pinot gris är perfekt att servera till en buffé. Vi får också lära oss att kronärtskocka kan vara knepigt att välja vin till, för den kan ge vinet en metallisk smak. Fett, som majonnäs eller brynt smör, kan bilda en smakbrygga man kan trippa på och där väntar ett glas vitt vitt eller kanske rosévin som matchning till den luriga skockan.

Mycket praktiska och användbara tips för oss som inte är experter, men gärna vill lära oss lite mer längs livets väg.

Den senaste boken är ett femtiotal sidor tjockare än den förra, men i övrigt är det samma tilltalande format på denna som på den förra. Även den här boken slukade jag med hull och hår. Jag läste den i ett rasande tempo och har sedan suttit och bläddrat i den fram och tillbaka för att kunna skriva blogginlägget - så trevligt. Jag gillar verkligen de mjuka pärmarna och de generösa flikarna där man bland annat får tips om tre andra böcker av samme författare.

Jag har rätt många vegetarianer och veganer i min vänkrets och självklart vill jag rekommendera denna bok särskilt till er, men faktum är att jag rekommenderar den till alla som vill tänka lite nytt och är intresserade av hur det optimala vinet förhöjer en speciell rätt.

Unna dig ny inspiration, nya idéer och ny kunskap i bokform - det är du värd.




lördag 7 oktober 2017

15 år tillsammans i bokcirkeln





Hos Sofie med Åsa Ö, Cattis, Malin, Catrin och Joanna

Det var fortfarande ljust när vi kom till kvällens värdinna och det kan vi nog konstatera var sista gången för i år. När det är november nästa gång lär det vara mörkt när vi ses och kolsvart när vi skils åt...

Det blev en del avhopp denna dag, men vi var till slut sex personer som träffades och som vanligt hade vi en riktigt trevlig kväll tillsammans och det fanns så mycket gott att äta att vi nog alla åt lite extra för alla som inte kunde komma. Mums!

Övervägande delen av gänget hade dessutom läst eller lyssnat på förra månadens bokcirkelbok så det gick fint att prata om Det kommer alltid en ny himmel av Lori Nelson Spielman, trots att vi inte var så många. Ibland tycker vi väldigt olika om böckerna vi läser, men den här gången var vi alla rörande överens, så det lär gå fort att berätta vad vi tyckte. Dessutom tyckte vi samma oavsett om vi läst eller lyssnat och det är inte heller givet alla gånger.

Vi tyckte alla att idén var bra. Grundstoryn handlar om 34-åriga Brett som skrev en bucketlist som tonåring och tjugo år senare aktualiseras listan på grund av att hennes mamma Elizabeth just dött. Det är ju ganska lätt att tänka sig ungefär vilka livsmål en ung flicka har och listan innehöll mycket riktigt få överraskningar. Vilken tjej drömde inte om en egen hund och häst? Eller om att träffa drömprinsen och få barn? Brett är inget undantag. Elizabeth har under årens lopp känt på sig att dottern inte är lycklig med det liv hon lever, trots att det på ytan ser riktigt bra ut, så hon bestämmer sig för att ge dottern en rejält knuff i rätt riktning i sitt testamente.

Hon börjar med att göra henne arvlös och så får hon i uppdrag att bocka av alla punkter på sin bucketlist för att ha en chans att få sitt arv så småningom. En del saker är lättare och andra svårare men hon har ett år på sig, så det kan gå. Även om vi alla får en klump i magen med tanken på leveranstiden för bebisar och att hennes sambo Andrew tydligt deklarerat att han inte alls är intresserad av barn. Dessutom står det att hon ska försonas med sin far och han är död sedan sju år tillbaka. Bäddat för komplikationer, alltså.

Och ja, visst blir det lite komplikationer och visst blir det också lite dramatiskt ibland, men sammantaget tycker vi ändå att detta är en bok som bjuder på få överraskningar. Tvärtom är den ganska tillrättalagd och även om vi har trevligt när vi läser eller lyssnar, för det har vi, så är det inte en bok som kommer att stanna kvar i våra medvetanden under lång tid framöver. Den känns både ganska amerikansk och rätt så klassisk för sin genre, feelgood på gränsen till chiclit med tanke på det stora kosmetikaföretaget som började som ett litet företag som blev enormt framgångsrikt tack vare att Oprah valde att ta med en av produkterna i sitt program en gång.

Sammantaget tyckte vi att det var en trevlig och läsvärd bok för den som gillar underhållning och relationer, men den är inget vi kommer att grubbla över ens nästa vecka. Även om man faktiskt får sig en tankeställare över hur vi väljer att leva våra liv. Är vi trogna våra drömmar och ideal? En intressant fråga som man kanske inte ens vågar ställa sig för vad händer om man tvekar vid svaret...?

Visserligen är böckerna anledningen till att vi ses varje månad efter 15 år, just den här gången var det faktiskt 15-årsjubileum även om vi glömde bort att hurra för oss, men efter alla år är det så mycket mer vi delar än enbart böcker. Jag tror inte jag är ensam om att bli varm om hjärtat när jag tänker på allt som hänt under våra 15 år tillsammans. Vi har gått igenom så otroligt mycket ihop och vi stöttar varandra på ett sätt som jag skulle vilja säga är väldigt speciellt. Saken är ju den att vi inte alltid hörs så mycket mellan träffarna, men när vi ses är det alltid som om vi sågs igår.

Vi finns för varandra och vi kan både skratta och gråta ihop. Vi kan lyfta ämnen man inte alltid pratar om med vem som helst och vi kan i nästa sekund bli härligt ytliga och diskutera hur snygg (jodå, ni läste rätt - allt handlar inte om rösten ens när det gäller ljudböcker) en uppläsare på Storytel är. Jag älskar den mixen. Det är helt fantastiskt att få ha den här bredden tillsammans.

Den här gången pratade vi en del om våra barn och det gör vi inte alls sällan, men det slog mig denna gång vilket spann vi faktiskt har mellan våra telningar och hur mycket däremellan som är sig ganska likt. Jag tror att jag landar ganska rätt om jag säger att yngsta barnet är kring tio och och äldsta barnet kring 25. Det ger en fin spännvidd. Några har just börjat gymnasiet, andra har just fått körkort och ytterligare andra har ett helt eget liv en bit ifrån mammas trygga famn...

Vi konstaterande bland mycket annat att det är väldigt trevligt att övningsköra med våra barn för vi ser det som kvalitetstid. Det är då vi hinner umgås. Jag tror vi är många som tänkt att det är underbart att vara efterfrågad och faktiskt få ett par timmar i veckan med våra härliga ungdomar. För egen del har jag just glatt mig åt att första barnet fick körkort två dagar efter 18-årsdagen och i samma stund kom ett brev om att jag är godkänd som handledare för lillebror. Så nu laddar vi om!

Vi pratade också om jobb. Det är så lustigt att det aldrig riktigt är sig likt i vår lilla grupp. Det är alltid någon som bytt jobb, gått någon utbildning eller på annat sätt förändrat sin arbetssituation och så var det denna gång också. Det trodde vi nog inte för 15 år sedan, men det händer något hela tiden. Mossa växer som bekant aldrig på rullande stenar och vi är nog den litterära motsvarigheten till The Rolling Stones. ;)

Några i gänget var också på besök på Bokmässan förra helgen och det är alltid lika trevligt. Somliga kom på vinminglet på torsdagen och andra kom på lördagen eller söndagen. Oavsett när är det alltid lika kul för mig i montern, som jag står i tillsammans med Annika Bengtsson på Grim förlag, att det dyker upp kända ansikten. Vid det här laget känner dessutom min förläggare Annika de flesta av mina vänner, så det är idel kära återseenden när vi väl möts.

Oktober månads val av bok bjöd på flera glada tillrop för vi var några som redan köpt boken och ser fram emot att läsa den. Störst av allt av Malin Persson Giolito handlar det om och den har blivit vald till Årets bästa kriminalroman. Vi ser alla fram emot att ta del av den. Alldeles oavsett författarens nära släktskap med Leif GW Persson.

Nästa gång är det november och då ser vi fram emot att få prata lite andlighet och healing, för jodå, det och eteriska oljor ryms också inom vår otroligt spännande bokcirkel!

söndag 24 september 2017

Speciella pärlor från Idus förlag



Nyligen var jag ansvarig för bokhörnan under den nationella suicidpreventiva konferensen i Göteborg. Det var elfte gången konferensen ägde rum och den lockade nästan tusen besökare från olika yrkesgrupper och med olika erfarenheter av psykisk ohälsa och självmord.

I bokhörnan fanns en hel del litteratur på just temat psykisk ohälsa och självmord, men också på temat sorg, död och förlust. Mina egna reportageböcker Vår älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan från livet (båda utgivna på Grim förlag) var ett par av titlarna. Bara några dagar innan hade min senaste bok fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016, så det kändes riktigt fint att ha med den på konferensen. Inte minst som ett eget litet kapitel faktiskt handlade just om konferensen, som var under full planering när jag skrev boken förra året.

Tanken med bokhörnan var att i första hand presentera lättillgängliga böcker och inte läroböcker inom området. Det betydde att det fanns gott om bilderböcker för barn, serieböcker och romaner för unga samt romaner för vuxna. En fantastisk spännvidd, måste jag säga, för i takt med att vi människor i allt större utsträckning vågar tala om de svåra sakerna i livet vågar vi också skriva om dem.

Utgångspunkten för bokhyllorna på konferensen var Suicidprevention i västs eget välfyllda bibliotek och professor Jan Beskows egen digra samling. Under sina femtio år av forskning kring suicidalitet och suicidprevention har han samlat på sig en ansenlig mängd böcker av de mest skilda slag. Till detta tillkom diverse titlar som Kungsbacka bibliotek hjälpte mig att plocka fram och som jag sedan tog med mig.

Vi hade gott om böcker redan där, men inför konferensen kontaktade jag även Idus förlag, för jag vet att det är ett förlag som inte väjer för de svåra och stora frågorna i livet, utan tvärtom har samlat ihop lätta böcker om svåra saker så att det ska vara enkelt att finna det man behöver och vill ha. Jag har tidigare skrivit om flera av deras böcker, inte minst När mammas tankar ändrade färg av Sara Galli och Mats Molid. Det var en bok som berörde mitt hjärta djupt och den var redan nedpackad för att få följa med till konferensen, men jag misstänkte att det säkert fanns fler värdefulla böcker att tipsa om, så jag mejlade förlaget och fick svar inom bara ett par timmar.

Ett par dagar senare kom ett bokpaket med hela tretton böcker som alla perfekt passade in i bokhörnan. Jag hann tyvärr inte läsa alla de lite tjockare böckerna, men de som var lite tunnare hann jag läsa och tre av dem vill jag gärna skriva några ord om.

Först ut är Jag brukar vinka till en sten, där Karin Askerin står för texten och Mattias Kvick för illustrationerna. Det är en varm och finstämd historia en pojke som får en lillebror. Till en början verkar allt bra, men plötsligt blir bebisen sjuk och får åka helikopter till det stora sjukhuset långt bort. En apparat hjälper honom att andas men hans liv går inte att rädda.



Tyvärr dör små barn även i vårt trygga land där vi har fantastisk sjukvård, så detta är en viktig bok för dem som drabbas. Varje bild är dessutom vacker som en tavla. Makalösa akvareller fulla av färg och uttrycksfulla ansikten finns på varje sida och man får ha ett hjärta av sten för att inte bli djupt berörd av denna fåordiga, men gripande, bok.

Näst på tur är HejDå mamma! Vi höRs! av Andreas Hasselberg och Vera Mulder. Boken handlar om Fellan som inte vill gå på sin mammas begravning, för han ser ingen mening med det. Mamman är ju död ändå. Men något får honom att ändra sig och det är något som hans mamma sagt till honom innan hon dog. Jag tycker det är fint att mamman på det sättet faktiskt är med honom denna tunga dag. Jag tycker också väldigt mycket om att både begravningsgästerna (noterar särskilt deras fria klädsel) och kistan i kyrkan visas på bild. Det blir så greppbart då.

Till och med när kistan ligger i jorden får vi läsare vara med. Det gör ont i hjärtat att se de två barnen och änkemannen titta ner på den blomsterprydda kistan, men jag tycker att det är modigt att visa det. Precis så hemskt och sorgligt är det på en begravning och en bok kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta de känslor som dyker upp när en älskad person dör och lämnar oss.

Sist ut idag är Pappa är sjuk av Sofia Gregersen och Elisabeth Gregersen. Detta är min favorit av dagens tre viktiga barnböcker, för jag är väldigt svag för det minimalistiska och samtidigt effektiva som präglar boken. Sofia Gregersen står för texten och jag älskar meningar som "Det är tråkigt när pappa ibland måste vara på sjukhuset. Då känns det argt i magen." och "En morgon berättar mamma att pappa inte lever längre. Då känns det konstigt i magen och skräpigt i ögonen." Javisst, är det så! Så välformulerat och klockrent.

Bilderna är också fantastiska. Figurerna är på alla sätt mänskliga, men helt mänskliga ser de inte ut och det blir en perfekt mix av verklighet och sagovärld. Pappa är sjuk är en mycket berörande historia och den håller för många läsningar och många djupa samtal; hur påverkas egentligen en familj när en förälder blir sjuk? De små vardagliga detaljerna som att pappan inte längre kan grilla som andra pappor gör och att barnen inte längre får ta med kompisar hem ger en tydlig bild av hur vardagen förändras när någon i familjen blir allvarligt sjuk. En riktigt, riktigt fin bok som rekommenderas varmt.

Alla böcker jag skrivit om finns att köpa via Idus förlags hemsida, som jag länkat till ovan. Det går också bra att köpa dem på plats i förlagets monter under Bokmässan i Göteborg, den 28 september till den 1 oktober. Jag brukar alltid besöka deras monter A01:02, för den är full av läsvärda och tänkvärda böcker.

En annan monter som självklart kan vara värd ett besök är Grim förlags monter B04:79. För i den finns jag!

Varmt välkomna till en fullmatad Bokmässa, där det definitivt finns något för alla smakriktningar.

Hoppas vi ses!



söndag 17 september 2017

Kära återseenden efter sommaren




Hos Åsa K med Cattis, Catrin, Heidi, Gerd och Joanna

Det blev tre sena avhopp samma dag, men vi var trots allt ett tappert litet gäng som för första gången träffades en tisdag istället för en onsdag. Det var så färgglatt och fint på bordet att jag fick skynda mig att ta några fina bilder innan vi slängde oss över all den goda maten.

Under sommaruppehållet hade alla läst olika böcker med orden INTE eller ALDRIG i titeln och det är alltid roligt att få nya boktips, som det blir när ingen har läst samma bok som någon annan. Eller riktigt sant är det faktiskt inte den här gången. Två hade läst samma bok och två hade lyssnat respektive läst en annan.

De två som läst samma hade valt Inte mera ärtsoppa av Elsa Andersson och Liselotte Bergenzaun Abel. Det är en bok om utbrändhet och vägen vidare. Berättelsen bygger i stora delar på Elsa Anderssons egna upplevelser och erfarenheter och medverkar gör även hennes terapeut Liselotte Bergenzaun Abel. Båda läsarna tyckte att den var intressant, men de hade inte blivit intresserade av den om de enbart hade sett den i en bokhandel. Varken titel eller omslag lockade. Nu visste de dock vad boken handlade om och tyckte att innehållet kunde vara läsvärt trots allt. En del kunde de känna igen från sig själva eller andra, men en del kände de sig främmande inför.

De andra som läst respektive lyssnat på samma bok hade valt Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Hon som lyssnat behövde sällskap i öronen under sitt arbete med att anlägga trädgården, men efter ett tag blev det för komplicerat, så hon valde att inte lyssna klart utan gick vidare till andra böcker istället. Anledningen till att det blev lite besvärligt var att det är två parallella historier genom hela boken och dessutom hoppar de fram och tillbaka årsmässigt. Sådant gör sig inte bra i ljudformat, tyvärr. Det är betydligt enklare att läsa en bok som är upplagd på det viset för om du någon gång hajar till över något som verkar märkligt är det bara att bläddra tillbaka några sidor. Du ser du direkt via kapitelrubrikerna att det är ett helt annat årtal än det du läste i förra kapitlet.

Jag var den som läst samma bok och det är en riktig tegelsten att fördjupa sig i. Hela 600 sidor att bita tag i. Den handlar om Marie-Laure, som blir blind redan som liten flicka, och Werner, som tvingas in i den tyska armen under kriget. Den är intressant, välskriven, tankeväckande och trots att den är rätt otäck ibland är den mycket läsvärd. När man läser är det inga bekymmer att hålla ordning på tiden och de olika berättelserna men jag förstår absolut att det är annorlunda om man lyssnar, så läsning rekommenderas framför lyssning i detta fall.

Andra böcker som trädgårdsanläggaren hann lyssna på var hela trilogin om sekten på Dimön. Hon betade av Sekten på Dimön, Sekten som återuppstod och Sektens barn av Mariette Lindstein i ett nafs och tyckte, precis som jag, att det var viktiga och bra böcker. Eftersom författaren har 25 års erfarenhet av att ha varit med i Scientologerna vet hon hur det går till bakom den putsade fasaden och hur man kan få människor att gå med på de mest underliga saker. Fascinerande och ryslig läsning!

Vi kunde också glädja oss åt att en i gänget har fått ett nytt jobb. Efter att ha arbetat på samma ställe i många år var det dags för en omorganisation och då passade det utmärkt att se en annons på ett mycket lockande jobb. Sedan gick allt mycket fort och jobbet blev hennes. En del pendlande blir det jämfört med det förra jobbet, men de som redan pendlar försäkrade henne om att man vänjer sig och att det kommer att gå utmärkt.

Annat som vi hann prata om var att flera av våra barn helt nyligen börjat på gymnasiet. Så här långt verkar alla nöjda med sina val och det känns fint. Det kommer helt säkert att bli tre spännande år för dem alla.

En sak som jag egentligen väldigt gärna ville berätta och som hade passat riktigt bra att avslöja just i en bokcirkel var det faktum att min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016. Det gjorde mig så otroligt glad och stolt. Inte minst för mina fantastiska intervjupersoners skull. Den fina utmärkelsen visar ju att de inte berättat sina historier förgäves utan att de är viktiga och värdefulla. Det gör mig så glad. Tyvärr var det tokhemligt på vår träff och först fredagen den 8 september blev det officiellt. Då var jag uppe i Stockholm och mottog ett den fina utmärkelsen och sedan susade jag ner till Onsala redan samma kväll.

Något vi inte pratade om alls, och som egentligen borde stått på agendan, var den planerade övernattningen med bokcirkeln. Detta blir återigen något vi får ta i mejl och med tanke på att vi var så pass få denna kväll var det kanske lika bra.

Den nya månadsboken, som kvällens värdinna valde, är en feelgoodhistoria, som har fått goda omdömen på internet. Den finns både som ljudbok och som pocket, så den kommer säkert att falla många i smaken. Den heter Det kommer alltid en ny himmel och är skriven av Lori Nelson Spielman. Idén är riktigt bra, så jag hoppas att den kommer att vara lika bra när man läser den. Den handlar om en mamma som inte har lång tid kvar att leva och hon vet att hennes dotter inte är lycklig trots att hon på ytan verkar leva ett bra liv. När testamentet efter den avlidna mamman ska läsas upp får dottern en lapp med de livsmål hon själv skrev upp som ung, men som hon aldrig förverkligat. Nu vill hennes mamma att hon gör det.

Anledningen till att bokcirkelträffen ägde rum tisdag den 5:e istället för onsdag den 6:e var att jag fick gäster från Australien på kvällen den 6:e. Samma kväll hade maken och jag 20-årig bröllopsdag, så det blev champagne och en flott trerättersmeny här hemma istället. Anledningen till uppdateringen av hemsidan dröjt så är exakt densamma. Det gäller att passa på att umgås med så långväga vänner när de väl kommer.

Innan vi ses på bokcirkelträff nästa gång kommer den årliga Bokmässan att ha ägt rum i Göteborg och som vanligt kommer jag att finnas i Grim förlags monter B04:79. Dit är ni alla välkomna för att kramas och prata böcker.

Varmt välkomna!

Edit 5 oktober: Igår hade vi träff igen och då blev jag påmind om ytterligare en bok på temat INTE/ALDRIG som jag helt glömde bort när jag skrev detta blogginlägg. Hon som gav upp lyssningen av Ljuset vi inte ser valde nämligen istället Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och den tyckte hon väldigt mycket om. Hon riktigt längtade till sina lyssningsstunder som hon framför allt hade när hon målade om hemma. Hon sa att det är en bok som hon kommer att bära med sig länge och det visade sig att två till, som inte var med senast, också hade läst eller lyssnat på den och de tyckte också att det var riktigt bra. Så där har vi ett grymt boktips - tack för påminnelsen!




torsdag 24 augusti 2017

Boken Mitt hjärta landar i mitt hjärta


Idag släpps Mitt hjärta av Sten Jeansson och det är en fantastisk bok som genast landade i mitt hjärta.

Som redaktör läser jag väldigt olika manus och det är just det som gör att jobbet är så stimulerande och roligt. En dag fick jag förfrågan om att läsa Sten Jeanssons manus Mitt hjärta. Jag fick veta att manuset var på nästan 400 sidor, så det första jag frågade var om författaren kunde tänka sig att ta emot förslag på hur han kunde korta texten. Det är nämligen få böcker som håller för så många sidor. Särskilt om man inte är en etablerad författare med stor vana av att skriva böcker.

Författaren var dock inte så intresserad av att skära i manuset och det var bra för mig att veta det, för då kunde jag läsa utifrån dessa förutsättningar. Han ville gärna ha synpunkter på det han skrivit, men han ville ha med det han skrivit ner, för det fanns en anledning till att det fanns där.

Och jag kunde inte hållit med mer. Allt som står i boken behövs för att ge den fylliga bild som är nödvändig. Det är inte alls en massa utfyllnad som jag var rädd för, utan tvärtom behövs vartenda ord och varenda sida för att berätta denna gripande historia. Så snart jag började läsa var jag helt fast. På sätt och vis var det som en deckare - jag ville veta hur det skulle gå. Jag var tvungen att läsa bara några sidor till. Bara ett kapitel till. Genast.

Med stort intresse läste jag sida för sida och de allra flesta känslor man kan drabbas av slogs om plats i min kropp. Jag var ledsen och arg, uppgiven och frustrerad, överväldigad och rörd... Men allra mest var jag nog ändå fascinerad och imponerad. Vilken makalös berättelse Sten ger oss. Den är full av kämpaglöd och envishet, men minst lika full av engagemang och djup kärlek. Varenda sida andas passion, kraft och beslutsamhet och de 382 sidorna som boken landade på kändes mycket väl avvägda, precis som Sten antydde i början.

Boken, som släpps idag genom Whip media, handlar om när Sten Jeanssons fru Birgitta blir svårt sjuk. När hon en vårdag vandrar iväg i bara tofflorna, trots att det regnar ute, ställs tillvaron för hela familjen på ända. Hon vet inte varför hon gick ut, utan blir helt förvirrad när hon upptäcker var hon är.

Det visar sig så småningom att Birgitta drabbats av en allvarlig hjärntumör och Sten bestämmer sig för att göra allt som står i hans makt för att hans hustru ska få så bra vård som möjligt. Men riktigt så enkelt blir det inte. Varken vård eller hjälp är en självklarhet utan det blir en kamp på flera plan. Mot både landsting och kommun. Samtidigt som kampen mot själva tumören bokstavligt talat är på liv och död.

Den hjälp som de flesta av oss tror att vi automatiskt får när vi blir sjuka uteblir och istället blir det Sten som får slåss för att Birgitta ska få hjälp. Han sköter sitt yrkesarbete på kvällar, nätter och när Birgitta vilar - all övrig tid ägnar han åt att ta hand om sin fru. När operationen i Sverige misslyckas vänder han sig till Tyskland för att få experthjälp. Kampen mot sjukdomen kommer att pågå under flera år och det är riktigt tufft för både Birgitta och Sten.

Mitt hjärta är en kronologisk berättelse där vi för följa händelseförloppet genom både ramberättelsen och genom mejlväxlingen med olika instanser och parter. Det blir många turer fram och tillbaka och det är smärtsam och gripande läsning. Men det är också viktig läsning. Dels för att det är intressant i sig att ta del av olika livsöden för att få ett bredare perspektiv på livet, men även för att vi ska förstå hur vården fungerar. Eller i många fall tyvärr inte fungerar.

Sten Jeansson skriver både ledigt och lättläst och trots att vi är många som inte har så stor erfarenhet av det han berättar om känner vi som läsare oss alltid involverade. Allt vi behöver veta förklaras på ett så smidigt sätt att vi inte knappt ens märker att vi faktiskt lär oss saker under resans gång. Vi känner oss aldrig utanför, utan vi är där och delar makarnas kamp. Det är mycket skickligt att kunna skriva på det sätt som Sten gör och det skapar en ovärderlig närhet till läsaren.

Jag tycker också mycket om boken som fysisk produkt, för nu är ju manustiden förbi och det har blivit en riktig bok. En så här varm och fin berättelse kan absolut inte tryckas mellan hårda pärmar och det har heller inte gjorts. Tvärtom är det ett mjukt omslag med flikar där den första presenterar Birgitta och den andra Sten. På framsidan finns en vacker bild av Birgitta som ung - innan sjukdom och plågor beskar makarnas liv allt mer för var dag som gick.

Även inuti är boken snygg. Det är tydligt vem som skriver vilket mejl och alla mejl är kursiva till skillnad från den övriga texten. Det gör att det även visuellt är lätt att få en överblick när man bläddrar i boken.

Mitt hjärta är en av årets allra viktigaste och mest berörande böcker. Visst handlar den om cancer, sjukdom och elände som får ögonen att tåras många gånger och nog blir man galen på tingens ordning när det kommer till vård och omsorg, men den värmer också ens hjärta. Att det finns människor som Sten, som är beredda att göra allt, och ytterligare lite till, för sin själs älskade ger hopp om mänskligheten.

Mest av allt är Mitt hjärta en bok om djup kärlek och för det har den för alltid en särskild plats i mitt hjärta.

lördag 29 juli 2017

Läsvärt och otäckt i Sektens barn

På nationaldagen, i strålande vackert sommarväder, var jag på releasefesten för Sektens barn, som är den avslutande delen av trilogin om sekten ViaTerra av Mariette Lindstein. Jag har inte hunnit läsa boken förrän nu, men nu är det gjort och jag måste säga att det var svårt att lägga den ifrån mig när jag behövde göra annat. Den var mycket spännande rakt igenom och ett absolut måste för den som läst de två första delarna.

Det var kul att träffa Mariette IRL på Akademibokhandeln i Halmstad (där den sprudlande butikschefen Ulrika Larsson sätter färg på butiken), för sedan jag läste den första delen i serien har vi blivit vänner på Facebook och där har vi följt varandra i ett par år nu. Jag har med stor glädje tagit del av Mariettes framgångar (inte minst när hon tilldelades Crimetime Specsavers Award för bästa deckardebut 2016) och hon är värd varenda sekund i rampljuset och vartenda gott ord som sägs om hennes böcker, för de är så viktiga.

Jag älskar viktiga böcker, böcker som vill något. Böcker som enbart underhåller eller bjuder på förströelse har självklart också sin plats i litteraturens värld, men böcker med ett djupare syfte fångar gärna mitt hjärta lite extra. Det är ingen slump att jag själv skrivit två böcker på temat självmord i ett försök att påverka och göra världen till en bättre plats. Mariette gick som tjugoåring med i Scientologikyrkan och först efter 25 år i sektens garn rymde hon därifrån. Hennes långa och breda erfarenhet av scientologerna använder hon i sina tre böcker om den fiktiva sekten ViaTerra, som styrs med järnhand av den karismatiske, men också oerhört lynnige och tyranniske, Franz Oswald.

Först ut i serien var Sekten på Dimön, som handlar om hur den unga Sofia Bauman dras in i ViaTerra, och därefter kom Sekten som återuppstod, som handlar om hur Sofia Bauman försöker återerövra sitt liv efter åren i sekten. Nu avslutas alltså serien med Sektens barn,  där handlingen till stor del kretsar kring Sofia Baumans dotter Julia och Franz Oswalds söner Vic och Thor.

Det har gått femton år sedan Sofia flydde från ViaTerra och hon lever tillsammans med sin man Benjamin och dottern Julia ett lugnt liv i Henån på Orust. Hon driver ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men en fruktansvärd storm totalförstör härbärget och det hon byggt upp.

Det har varit helt tyst kring Franz Oswald under åren, men han har inte alls gett upp drömmen om att ta över världen, så han skapar en skola för barn, där de ska lära sig arbeta hårt och ta till sig av hans teser från tidig ålder. Jordens barn kallar han dem och de, som är framtidens hopp, ska tilltala honom Chefen. Det gäller även hans egna barn. Med sin armé av tappra, trogna och lydiga soldater tänker han erövra världen och den som går emot hans vilja eller gör något han inte kan acceptera utsätts för grymma straff.

Det är oavbrutet ryslig läsning. Jag tycker så synd om alla barnen, inte minst Thor, som är den av Oswalds söner som far mest illa. Julia fascineras av sektledaren och trots sin mammas tydliga varningar känner hon en stark lockelse till honom. Särskilt som hon tycker att Henån är en trist håla som hon inte fort nog kan komma ifrån. Hon vill ha betydligt mer spänning i sitt liv och lite mer intressant blir det när hon träffar Matt, en lärarassistent som väcker hennes intresse.

Sektens barn hade varit intressant och spännande oavsett författarens egen bakgrund, men när man vet att Mariette själv överlämnade sin son John till ett läger för scientologernas barn kryper berättelsen ännu mer under skinnet. John fick aldrig berätta för sina föräldrar vad han utsattes för och precis som alla föräldrar var Mariette och hennes man övertygade om att gjorde det allra bästa för sin son. Först i efterhand har hon fått veta hur det egentligen var bakom den putsade fasaden.

Idag vill sonen inte alls tala om sin förlorade barndom och sin tuffa uppväxt inom Scientologikyrkan medan Mariette gör precis tvärtom. I flera år har hon både skrivit böcker och föreläst om hur man kan fastna i en sekt och en sak som hon poängterar är att det går långsamt. Det tycker jag är viktigt att tänka på. Allt sker inte på en enda dag, utan sakta, sakta, blir straffen hårdare och världen utanför stängs av mer och mer. Allt detta är skickligt skildrat i alla tre böckerna.

Jag rekommenderar varmt hela trilogin till alla som gillar spänning, men också till alla som är intresserade av människor och deras liv. Sektens barn är en riktigt bra avslutning på denna viktiga och läsvärda serie.

söndag 25 juni 2017

Boktips för blivande författare

min författarblogg skriver jag mest om mitt eget författarskap, men jag skriver också ibland om mitt arbete som redaktör. Det här med begrepp och terminologi är svårt och många undrar över skillnaden mellan lektör och redaktör. Jag föredrar att vara redaktör eftersom det passar min petighet allra bäst.

En lektör arbetar vanligen med manuset som helhet. I början blir det fler kommentarer än mot slutet och sedan sammanfattas hela manuset när det gäller bland annat språk, karaktärer, tempo och handling övergripande på några sidor.

En redaktör kommer oftast in mot slutet. Ofta har författaren då redan haft några testläsare (det kan vara ärliga, läsvana vänner, författarkollegor eller andra du litar på) och kanske en lektör och slutligen kommer en redaktör in som petar i allt från kommatecken och ordval till karaktärer och händelseförlopp. Tanken är att det då ska vara finliret som återstår. Grovjobbet är redan gjort, troligen under några intensiva redigeringsrundor.

Detta leder oss till själva redigeringen. När det gäller böcker handlar redigeringen om att putsa, fixa och få texten att skina som nyputsat silver. Det är ett viktigt arbete. När de flesta tycker att de är helt klara och att manuset är redo för utgivning i bokform återstår ofta ett par, tre månader av gediget redigeringsarbete. Det gäller för såväl debutanter som etablerade författare. De flesta vet att en text mår väl av att nagelfaras av någon utifrån och sedan förädlas så att den når sin fulla potential.

Men vad är det man ska fokusera på när man redigerar? Den frågan får jag ofta när blivande författare vill anlita mig som redaktör, det vill säga en extern läsare i slutfasen av skrivandet. "Vad ska jag tänka på innan du får texten?" är den i särklass vanligaste frågan jag får. Om man anlitar en lektör eller redaktör kommer denne säkert att ge en massa konkreta förslag på just din text, men faktum är att du själv som författare kan göra en hel del innan ditt manus når en lektör eller redaktör. Om du själv gör en stor del av jobbet från början kommer du att få ännu mer konkret feedback som lyfter din text till oanade höjder.

Nyligen kom en bok som är riktigt bra, pedagogisk och strukturerad när det gäller just redigeringsarbetet. I Steg för steg till ett perfekt manus av Sissel Myrup får du en massa verktyg för att vässa ditt manus ytterligare. Oavsett hur klar du tycker att du är är jag säker på att det finns något för alla författare i vardande att hämta här.

Precis som titeln antyder lotsas du steg för steg och det finns dessutom utmärkta checklistor att bocka av längs vägen. Det finns många böcker som handlar om själva skrivandet och att marknadsföra och sälja böcker, men just redigeringsfasen har varit lite styvmoderligt behandlad fram tills nu.

Under sommaren brukar många hitta lite tid för att fila på det där manuset som vilat i skrivbordslådan (numera är det förstås i datorn, men ni förstår principen) och då är denna bok en perfekt vän att hålla i handen. Jag läste Steg för steg till ett perfekt manus som redaktör och så fort jag fick texten insåg jag att detta blir en bok som kommer att hjälpa många framöver. Den är precis som tydlig, peppande och konkret som den behöver vara.

En tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Med Steg för steg till ett perfekt manus kommer du helt säkert närmare din dröm. Jag rekommenderar varmt denna genomtänkta och välskrivna bok, så vad väntar du på? Skriv på och sedan är det bara att grotta ner dig i den härliga redigeringsfasen då allt får liv på riktigt. När du gått igenom alla tips som finns i den nätta boken på 70 sidor kommer du säkert att ha ett kanonmanus. Då läser jag gärna det.

Tillsammans ser vi till att ännu fler fantastiska böcker når handeln.

Lycka till med redigeringen - den är värd varje minut av din tid!