lördag 29 juli 2017

Läsvärt och otäckt i Sektens barn

På nationaldagen, i strålande vackert sommarväder, var jag på releasefesten för Sektens barn, som är den avslutande delen av trilogin om sekten ViaTerra av Mariette Lindstein. Jag har inte hunnit läsa boken förrän nu, men nu är det gjort och jag måste säga att det var svårt att lägga den ifrån mig när jag behövde göra annat. Den var mycket spännande rakt igenom och ett absolut måste för den som läst de två första delarna.

Det var kul att träffa Mariette IRL på Akademibokhandeln i Halmstad (där den sprudlande butikschefen Ulrika Larsson sätter färg på butiken), för sedan jag läste den första delen i serien har vi blivit vänner på Facebook och där har vi följt varandra i ett par år nu. Jag har med stor glädje tagit del av Mariettes framgångar (inte minst när hon tilldelades Crimetime Specsavers Award för bästa deckardebut 2016) och hon är värd varenda sekund i rampljuset och vartenda gott ord som sägs om hennes böcker, för de är så viktiga.

Jag älskar viktiga böcker, böcker som vill något. Böcker som enbart underhåller eller bjuder på förströelse har självklart också sin plats i litteraturens värld, men böcker med ett djupare syfte fångar gärna mitt hjärta lite extra. Det är ingen slump att jag själv skrivit två böcker på temat självmord i ett försök att påverka och göra världen till en bättre plats. Mariette gick som tjugoåring med i Scientologikyrkan och först efter 25 år i sektens garn rymde hon därifrån. Hennes långa och breda erfarenhet av scientologerna använder hon i sina tre böcker om den fiktiva sekten ViaTerra, som styrs med järnhand av den karismatiske, men också oerhört lynnige och tyranniske, Franz Oswald.

Först ut i serien var Sekten på Dimön, som handlar om hur den unga Sofia Bauman dras in i ViaTerra, och därefter kom Sekten som återuppstod, som handlar om hur Sofia Bauman försöker återerövra sitt liv efter åren i sekten. Nu avslutas alltså serien med Sektens barn,  där handlingen till stor del kretsar kring Sofia Baumans dotter Julia och Franz Oswalds söner Vic och Thor.

Det har gått femton år sedan Sofia flydde från ViaTerra och hon lever tillsammans med sin man Benjamin och dottern Julia ett lugnt liv i Henån på Orust. Hon driver ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men en fruktansvärd storm totalförstör härbärget och det hon byggt upp.

Det har varit helt tyst kring Franz Oswald under åren, men han har inte alls gett upp drömmen om att ta över världen, så han skapar en skola för barn, där de ska lära sig arbeta hårt och ta till sig av hans teser från tidig ålder. Jordens barn kallar han dem och de, som är framtidens hopp, ska tilltala honom Chefen. Det gäller även hans egna barn. Med sin armé av tappra, trogna och lydiga soldater tänker han erövra världen och den som går emot hans vilja eller gör något han inte kan acceptera utsätts för grymma straff.

Det är oavbrutet ryslig läsning. Jag tycker så synd om alla barnen, inte minst Thor, som är den av Oswalds söner som far mest illa. Julia fascineras av sektledaren och trots sin mammas tydliga varningar känner hon en stark lockelse till honom. Särskilt som hon tycker att Henån är en trist håla som hon inte fort nog kan komma ifrån. Hon vill ha betydligt mer spänning i sitt liv och lite mer intressant blir det när hon träffar Matt, en lärarassistent som väcker hennes intresse.

Sektens barn hade varit intressant och spännande oavsett författarens egen bakgrund, men när man vet att Mariette själv överlämnade sin son John till ett läger för scientologernas barn kryper berättelsen ännu mer under skinnet. John fick aldrig berätta för sina föräldrar vad han utsattes för och precis som alla föräldrar var Mariette och hennes man övertygade om att gjorde det allra bästa för sin son. Först i efterhand har hon fått veta hur det egentligen var bakom den putsade fasaden.

Idag vill sonen inte alls tala om sin förlorade barndom och sin tuffa uppväxt inom Scientologikyrkan medan Mariette gör precis tvärtom. I flera år har hon både skrivit böcker och föreläst om hur man kan fastna i en sekt och en sak som hon poängterar är att det går långsamt. Det tycker jag är viktigt att tänka på. Allt sker inte på en enda dag, utan sakta, sakta, blir straffen hårdare och världen utanför stängs av mer och mer. Allt detta är skickligt skildrat i alla tre böckerna.

Jag rekommenderar varmt hela trilogin till alla som gillar spänning, men också till alla som är intresserade av människor och deras liv. Sektens barn är en riktigt bra avslutning på denna viktiga och läsvärda serie.

söndag 25 juni 2017

Boktips för blivande författare

min författarblogg skriver jag mest om mitt eget författarskap, men jag skriver också ibland om mitt arbete som redaktör. Det här med begrepp och terminologi är svårt och många undrar över skillnaden mellan lektör och redaktör. Jag föredrar att vara redaktör eftersom det passar min petighet allra bäst.

En lektör arbetar vanligen med manuset som helhet. I början blir det fler kommentarer än mot slutet och sedan sammanfattas hela manuset när det gäller bland annat språk, karaktärer, tempo och handling övergripande på några sidor.

En redaktör kommer oftast in mot slutet. Ofta har författaren då redan haft några testläsare (det kan vara ärliga, läsvana vänner, författarkollegor eller andra du litar på) och kanske en lektör och slutligen kommer en redaktör in som petar i allt från kommatecken och ordval till karaktärer och händelseförlopp. Tanken är att det då ska vara finliret som återstår. Grovjobbet är redan gjort, troligen under några intensiva redigeringsrundor.

Detta leder oss till själva redigeringen. När det gäller böcker handlar redigeringen om att putsa, fixa och få texten att skina som nyputsat silver. Det är ett viktigt arbete. När de flesta tycker att de är helt klara och att manuset är redo för utgivning i bokform återstår ofta ett par, tre månader av gediget redigeringsarbete. Det gäller för såväl debutanter som etablerade författare. De flesta vet att en text mår väl av att nagelfaras av någon utifrån och sedan förädlas så att den når sin fulla potential.

Men vad är det man ska fokusera på när man redigerar? Den frågan får jag ofta när blivande författare vill anlita mig som redaktör, det vill säga en extern läsare i slutfasen av skrivandet. "Vad ska jag tänka på innan du får texten?" är den i särklass vanligaste frågan jag får. Om man anlitar en lektör eller redaktör kommer denne säkert att ge en massa konkreta förslag på just din text, men faktum är att du själv som författare kan göra en hel del innan ditt manus når en lektör eller redaktör. Om du själv gör en stor del av jobbet från början kommer du att få ännu mer konkret feedback som lyfter din text till oanade höjder.

Nyligen kom en bok som är riktigt bra, pedagogisk och strukturerad när det gäller just redigeringsarbetet. I Steg för steg till ett perfekt manus av Sissel Myrup får du en massa verktyg för att vässa ditt manus ytterligare. Oavsett hur klar du tycker att du är är jag säker på att det finns något för alla författare i vardande att hämta här.

Precis som titeln antyder lotsas du steg för steg och det finns dessutom utmärkta checklistor att bocka av längs vägen. Det finns många böcker som handlar om själva skrivandet och att marknadsföra och sälja böcker, men just redigeringsfasen har varit lite styvmoderligt behandlad fram tills nu.

Under sommaren brukar många hitta lite tid för att fila på det där manuset som vilat i skrivbordslådan (numera är det förstås i datorn, men ni förstår principen) och då är denna bok en perfekt vän att hålla i handen. Jag läste Steg för steg till ett perfekt manus som redaktör och så fort jag fick texten insåg jag att detta blir en bok som kommer att hjälpa många framöver. Den är precis som tydlig, peppande och konkret som den behöver vara.

En tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Med Steg för steg till ett perfekt manus kommer du helt säkert närmare din dröm. Jag rekommenderar varmt denna genomtänkta och välskrivna bok, så vad väntar du på? Skriv på och sedan är det bara att grotta ner dig i den härliga redigeringsfasen då allt får liv på riktigt. När du gått igenom alla tips som finns i den nätta boken på 70 sidor kommer du säkert att ha ett kanonmanus. Då läser jag gärna det.

Tillsammans ser vi till att ännu fler fantastiska böcker når handeln.

Lycka till med redigeringen - den är värd varje minut av din tid!

lördag 10 juni 2017

Säsongsavslutning i busväder


                       

Hos Fia med Sofie, Åsa Ö, Malin, Catrin och Joanna


Det var en riktigt ruskig kväll när vi träffades hemma hos kvällens värdinna och vi fick nöja oss med att njuta av den vackra trädgården inifrån. Det blåste stormbyar och regnet piskade, men vi hade det i alla fall mysigt inomhus.

Det blev en del sena avhopp under dagen, men så är det ibland. Det är säkert den långa och kalla våren som varit en del av boven i dramat, för flera var förkylda och kom inte av den anledningen. Det brukar vara andra skäl i juni, men så kan det bli.

Vi som var på plats fick desto mer gott att äta. Vi bjöds på både kokt ägg och rökt lax och det allra vackraste och godaste var förstås den fina marängtårtan som trollades fram som en välkommen efterrätt mot slutet av kvällen.

Den här gången var vi ganska disciplinerade och pratade direkt om maj månads bok, Alla delar av dig av Charlotta von Zweigbergk. Vi var flera som läst eller lyssnat på den och vi tyckte att grundidén var intressant, men att det också var en smått bisarr historia. Handlingen kretsar kring Simon, som är psykolog och som bjuder sex personer till en ö för att göra en psykologisk studie på människor som fått nya organ. Redan första kvällen börjar dock de inbjudna misstänkta att allt inte står rätt till och känslan blir lite som i Och så var de bara en (tidigare Tio små negerpojkar) av Agatha Christie. De är isolerade ute på en ö och vad ska hända egentligen? Simon verkar inte helt frisk, men hur illa är det egentligen?

En del tyckte att Simon var för otäck som person och att han inte kändes trovärdig. De tyckte att han var alldeles för fixerad vid det som han ser som sin stora uppgift här i livet och att han borde ha släppt tankarna på att genomföra sin plan för flera år sedan. Exakt vad det handlar om avslöjar jag inte här i bloggen, men det är väldigt centralt för handlingen, så utan den fixa idén hade det knappast blivit en bok.

Någon reagerade också på tidslinjen i boken för den började i nutid och gick sedan rejält tillbaka i tiden för att sedan avslutas i nutid igen.

Själv köpte jag faktiskt det mesta i boken, men höll absolut med om att Simon var otäck. Jag såg honom dock som psykiskt störd och genom det kom han undan med mycket av sina knepigheter och idéer. Jag har börjat lyssna lite mer på böcker och för mig är det fortfarande stor skillnad på att läsa och lyssna, men jag tycker att det går allt bättre och den här boken passade bra att lyssna på. Uppläsaren Maria Lyckow var bra och även om tillbakablicken inte kändes helt nödvändig för berättelsen störde den inte lyssningen, vilket tidshopp faktiskt kan göra.

Vi trodde nog att samtalet kring boken skulle leda till fler egna reflektioner kring organdonation, men riktigt så blev det faktiskt inte. Kanske för att vi spontant berört ämnet tidigare, men kanske också för att vi hade så mycket annat att prata om också.

Jag vill ändå gärna passa på att tipsa alla om att antingen berätta för sina nära och kära om de vill donera sina organ eller inte om möjligheten skulle dyka upp i framtiden eller gå in på Vita arkivet och fylla in hur man vill ha det. Där kan man även fylla i en hel del annat. Att fundera på sin egen död och begravning när man är fullt frisk och har tänkt att leva många år till kanske känns konstigt, men när jag gjorde det för flera år sedan var det av omtanke om mina närmaste. Om något plötsligt skulle hända mig ville jag inte att de skulle behöva ställas inför de svåra besluten, utan jag ville hjälpa dem genom att berätta vad jag själv önskade. I den kris som alltid uppstår när någon går bort är det ändå möjligt att göra det lite, lite lättare för de anhöriga och det tyckte jag var så värdefullt att jag inte tvekade en sekund på att ta ställning och skriva ner mina tankar.

Resten av kvällen kom att till stor del ägnas åt våra arbetsliv. Någon har arbetat på samma ställe i 25 år och är därmed inbjuden till en Veteranfest, medan några andra söker nya jobb mitt i livet. Det är så kul med denna bokcirkel, för vi är verkligen en härligt brokig samling kvinnor.

Vi diskuterade också vilket tema vi ska ha under sommaruppehållet, då vi läser lite friare än vanligt. Jag tycker att det har varit roligt när vi haft teman som gått lite utanför boxen och inte varit typ biografier eller deckare, utan valfri bok där färgen orange dominerat omslaget eller prisvinnande böcker. Alltså försökte jag själv komma på något inför juniträffen.

Då kom jag att tänka på en bok som jag funderade på att välja senast jag valde bok, men den föll helt bort eftersom den är på 600 sidor och det är omöjligt för de flesta av oss att hinna läsa så många sidor på en enda månad. Jag kunde ändå inte släppa tankarna på den utan jag ville trots allt läsa den eftersom jag har hört så mycket gott om den. Den heter Ljuset vi inte ser och är skriven av Anthony Doerr. Jag tänkte att man skulle kunna ha temat att ordet INTE ska finnas med i titeln. Jag googlade lite och upptäckte att det finns många böcker med INTE i titeln, så jag funderade vidare på om man skulle kunna tänka sig en motsats till INTE för att få lite större valfrihet, men det finns ju inget klockren motsvarighet till detta ord, så jag fick tänka vidare. Då funderade jag på om vi skulle kunna ha en negation till, nämligen ordet ALDRIG.

Efter lite googlande även där bestämde jag mig för att lansera idén och den föll i god jord, så under sommaruppehållet läser vi valfri bok där titeln innehåller INTE eller ALDRIG. Vi konstaterade att det är ett tema som inte hade känts lika bra under vintern, då mycket är mörkt och tungt, men på sommaren kan det fungera väl tillsammans med sol, värme och sköna dagar. Böckerna på bilden är några av dem jag hittade i min bokhylla och som passar temat. En del känner vi igen som tidigare bokcirkelböcker, men om någon inte hunnit läsa dem kan de vara bra tips.

Nu återstår bara att önska er alla en riktigt fin sommar och så ses vi igen till hösten. Observera när träffen äger rum, för den är en tisdag och inte en onsdag.

Ha en riktigt härlig sommar!




onsdag 24 maj 2017

Grymt boktips: Innan ankorna drunknar



Det händer inte så ofta att jag önskar att jag var i sådär 18-årsåldern igen, även om det på många sätt var en härlig tid. Nu har det dock hänt och det beror på något så märkligt som en bok. Jag önskar så att jag fått läsa Innan ankorna drunknar av Ivana Vukadinovic medan jag varit i den perfekta målgruppen, unga vuxna (15-25 år). Redan i den åldern älskade jag bra böcker, men det var inte så värst vanligt med riktigt bra och rent av lite pretentiösa böcker för just den åldern när jag befann mig i den. Istället läste jag mest "vanliga vuxenböcker" och det gick för all del också bra, men vilken dröm att vara i de sena tonåren och få läsa Innan ankorna drunknar.

Den kryptiska titeln är hämtad ur en dikt som Ivana skrev när hon var sjutton år och det berättade hon för mig när jag intervjuade henne till Whip medias hemsida. Som jag skrivit tidigare är jag ganska ofta redaktör för böcker som Whip media ger ut och jag har också gjort en och annan spännande och trevlig författarintervju som återfinns på förlagets hemsida.

Boken Innan ankorna drunknar, som kom ut i slutet av april, handlar om Zandra, som är 18 år och vill göra misstag med flit för att kunna ha något att skriva dikter om. På planet till New York träffar hon Oliver, som är betydligt äldre och mycket mer världsvan, och hon tänker att han kan vara det perfekta misstaget. Hemma väntar pojkvännen Johannes och otroheten i den amerikanska storstaden gör att hon får dåligt samvete. Detta leder i sin tur till ätstörningar som kommer att genomsyra Zandras liv.

När Zandra kommer hem praktiserar hon på sommaren som fotograf på en lokalredaktion och där träffar hon Tanja, som kämpar på som ensam redaktör medan tankarna för henne allra mest kretsar kring exmannen. Det märks så väl att författaren har insyn i hur livet på en lokalredaktion kan te sig. Precis som jag är även Ivana journalist och vi vet rätt så väl hur det kan gå till på en tidningsredaktion.

Innan ankorna drunknar är en av de böcker som jag läst som redaktör och jag måste säga att det var en fantastisk bok redan när jag fick den som manus. Jag föll handlöst för både berättarstil och språk och märkte att jag kom in i en alldeles speciell stämning när jag satt med manuset. Allt var så genomtänkt, välarbetat och ja, kanske rent av uppfriskande? Det gick bara inte att lägga manuset ifrån sig, så där satt jag och njöt av språket som flöt fram som en vårbäck. Som en vårbäck? Hu, så klichéartat skulle författaren aldrig själv uttrycka sig. Jag kunde bara inte låta bli för att visa skillnaden mellan klyschor och ett eget sätt att skriva. Här kommer istället några ljuvliga Ivana Vukadinovic-formuleringar som jag bara älskar:

Vi delar inga drömmar längre, sover långt ifrån varandra. Hela tillvaron är som att andas genom ett sugrör.
Rösten är som att komma in och hem till en ljuvlig mardröm. Jag känner mig tjock i själen.
Verkligheten är alldeles för vass, jag är skör som blödande glas, is som går sönder i andetag.


Jag var trollbunden av författarens alldeles eget sätt att skriva. Innan ankorna drunknar är poetisk (utan att vara svår), inkännande (utan vuxna pekpinnar) och precis som en bal på slottet: alldeles, alldeles underbar.

Läs den oavsett vilken ålder du själv är i - Innan ankorna drunknar är värd varje minut av din tid.

fredag 19 maj 2017

Två böcker av Charlotta von Zweigbergk


Det blev ju lite tokigt på vår träff när hon som skulle välja månadens bokcirkelbok inte dök upp, men det tog bara ett par dagar så kom det mejl till oss alla vilken bok hon valt. Denna månad ska vi läsa Alla delar av dig av Charlotta von Zweigbergk. Författaren nominerades 2016 till Augustpriset för sin bok Fattigfällan, som jag själv har lyssnat på och också tipsat om i bokcirkeln. Jag har länge tänkt att blogga om den men tiden har inte räckt till, så jag tar tillfället i akt att skriva några ord om den nu när författaren ändå är aktuell i bokcirkeln.

Fattigfällan handlar om den medelålders kvinnan Beata, som en dag drabbas av en sjukdom som gör att hon blir sjukskriven en längre tid. Hon har varit egenföretagare i många år och när hon nu för en gångs skull behöver hjälp från samhället för att klara sin ekonomiska situation är inte alls hjälpen så självklar att få. Hon har betalat skatt i alla år och försörjt både sig och fyra numera vuxna och utflugna barn, men det skyddsnät hon trott finns, och som hon med sina skattepengar också bidragit till, visar sig ha massor av stora maskor och hål.

Fattigfällan är en mycket viktig och gripande historia som gör mig konstant upprörd och när jag till slut lyssnat färdigt på boken har jag lust att skriva till alla politiker, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan samt Gud och hans moster att det bara inte får gå till så här. Jag blir faktiskt galen av frustration över allt som sker.

När man tror att man hört allt elände och alla bekymmer som möjligen kan dyka upp kommer ytterligare ett problem. Och sedan ett till. Och självklart ytterligare ett. Så är det hela tiden och jag lider ofantligt med Beata.

Det är också en ögonöppnare för mig på ett rent personligt plan och då handlar det om hur vi ser på varandra som medmänniskor och vad pengar betyder för oss. Jag förstår helt och hållet att Beatas väninna bjuder på lunch och hon kostar på både sig själv och Beata var sitt glas vin. Det är ju hur snällt som helst när hon vet att Beata har det jobbigt. Jag hade absolut gjort samma sak för en väninna. Men det är inte det Beata vill ha. Inte alls faktiskt. Hon vill hellre ha den där femhundringen, som lunchen kostar, rätt i näven, så hon kan köpa det hon allra mest akut behöver just då. Det kan vara toalettpapper eller mensskydd. Knappast ett glas vin i alla fall.

Visst hade de enskilda kapitlen kunnat kortas lite, men detta är en av de viktigaste böcker som kom under 2016. Precis som med min egen reportagebok När mörkret viker undan för livet, som också kom 2016, är detta en bok som vill säga något. En bok som vill väcka debatt och leda till förändring. Jag blir så himla glad över det; att författare kan ha ett högre syfte och vilja något bättre för sina medmänniskor. Inget fel på underhållning, vi behöver naturligtvis det också, men det finns något i den långa, utförliga och genomarbetade formen som en bok har som tilltalar mig enormt.

Avslutningsvis vill jag också säga att uppläsare Louise Raeder gjorde ett fantastiskt jobb med inläsningen. Hon låter precis lagom indignerad och uppgiven och hon talar i ett perfekt tempo. Ibland när jag kände att jag knappt orkade med fler motgångar för Beata var det faktiskt uppläsaren som gjorde att jag var tvungen att lyssna lite till.

Som ni förstår har jag hyggliga förväntningar på Alla delar av dig (och jag har redan börjat att lyssna på den, men har den även i pocket) efter att ha lyssnat på Fattigfällan. I början av juni får vi veta om Charlotta von Zweigbergk lyckas infria dem. Ämnet är i alla fall oerhört intressant, organdonation.


söndag 7 maj 2017

God träff utan ny bok



På Berzelius bar & matsal med Åsa Ö, Catrin, Sussie, Heidi och Joanna

Det var en underbart sommarväder när vi träffades för vår årliga utgång i Göteborg. Den här gången föll valet på Berzelius bar & matsal, som vi funderat på förut och där några av oss ätit flera gånger. Som alltid var det en och annan som inte kunde komma och på toppen blev det ett par avhopp även samma dag, men vi var ändå en liten glad skara som träffades. Servitrisen sa att vi skulle bli fem, men vi hävdade envetet att det var sex vi skulle vara, för vi hade inte hört något om det sista avhoppet och hoppades in i det längsta att den saknade personen skulle dyka upp.

Vi visste sedan tidigare att det var en hektisk kväll för henne men hon trodde ändå att hon skulle hinna med att komma en stund, så vi höll tummarna. Inte minst för att det var just den här personen som skulle välja maj månads bokcirkelbok. Då känns det ju lite extra angeläget.

I väntan beställde vi i alla fall in både mat och dryck. En del valde tapas, andra enbart en huvudrätt och någon vräkig och hungrig typ (jag, alltså) slog till med en trerättersmeny. Mums, så gott allting var. Köttet var visst lite sådär (något överstekt, enligt uppgift) men allt annat var vi väldigt nöjda med. För min del var jag mycket nöjd med Toast Skagen, röding och creme brulee - smarrigt värre!


Den här gången blev bokpratet väldigt kortfattat för det var endast en enda person som hade läst april månads bok till denna afton, Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen. En i gänget hade läst den för flera år sedan och då är det alltid svårt att minnas detaljer som gör att man kan diskutera den annat än i svepande ordalag. Hur som helst blev vår uppfattning att det var en läsvärd bok om den nystartade avdelningen Q och kanske blir det så att vi som inte hunnit plockar fram den till semestern.

En annan sak diskuterade vi längre och det var det faktum att vår fina bokcirkel fyller femton år i år. Detta har uppmärksammats på Boktugg.se som gjorde en intervju med mig för några veckor sedan och nu pratade vi om att vi kanske borde uppmärksamma detta genom att fira på något sätt. Vi var ju på äventyr så sent som den 17 mars i år, men det skulle ändå kännas lite snopet om vi inte gjorde något speciellt.

Inget är spikat ännu men vi har några kriterier som vi känner är bra att uppfylla. Det första är att vi vill åka iväg någonstans, så det blir något extra. Vi tycker inte att en vanlig kväll på stan känns så speciellt, så vi vill gärna åka iväg. De flesta vekar föredra att åka fredag till lördag, men vi pratade också om fördelarna med att åka lördag till söndag. Om vi åker en fredag är det lite extra viktigt att det inte är så långt att åka för de allra flesta jobbar ju hyfsat sent på fredag och om man ska kunna utnyttja kvällen är det skönt om man är på plats sedan klockan 19. Åker man istället en lördag är man lite friare, men då blir å andra sidan mer eller mindre hela helgen vigd åt detta. Vi får fundera lite till på dagar.

Tanken är att åka någon gång i oktober eller november. Förra gången vi var på vift hade med oss egna lakan och hyrde en villa där så gott som alla sov i samma rum. Vi lagade också vår egen mat. Den här gången framkom önskemål om att bo på hotell och få maten serverad. Det fanns de som tyckte att det vore mysigt med spa, men också de som tyckte att det inte var viktigt alls. Detta är helt klart något som vi får återkomma till, men redan nu tipsar vi alla om att hålla både ögon och öron öppna för intressanta tips framöver.

Lite jobbprat blev det också, för det har rört lite på sig de senaste månaderna. Ett par har bytt jobb, någon har fått mer jobb än tidigare och en annan startat företag och gått kurser. Alltid kul när det händer saker.

Som vanligt sprang kvällen iväg och den där bokcirkelflickan som vi väntade så på dök aldrig upp. Så för första gången i bokcirkelns snart femtonåriga historia skildes vi åt utan att ha en aning om vad vi ska läsa under månaden. Så fort jag kom hem såg jag ett sms som nyligen kommit. Det visade sig att hon som skulle välja och inte dök upp helt hade glömt sitt uppdrag och väldigt sent plötsligt hört en klocka ringa. Kanske var det så att ... Jo, det var ju det. Vi skrattade gott åt det hela och var glada över att det inte hänt henne något, när hon inte dök upp. Nu väntar vi istället med spänning på att via mejl få veta vad vi ska läsa. När beskedet kommer ska jag så fort som möjligt byta bilden i headern, men än så länge får den nuvarande ligga kvar.

Nästa gång blir sista gången innan det är dags för sommaruppehåll och som vanligt ska vi då välja ett tema. Fundera gärna redan nu på vad ni skulle vilja läsa under sommaren. Våra teman brukar resultera i en massa bra boktips när vi återser varandra igen i september, så grubbla och berätta!

Hoppas att maj blir riktigt solig och fin, så ses vi igen den 7 juni!


fredag 21 april 2017

Hunden Hjördis och nattens varelser


Jag läser en hel del manus för Whip media och det är så roligt att sedan få böckerna när de är klara. Här kommer dagens boktips!

Hjördis hittar hem av Anna Hansson och Emmalill Frank

Hjördis (bara namnet är ju ljuvligt!) kom en vacker vårdag till Hundstallet, för familjen som köpte henne när hon var en liten valp kunde inte längre ta hand om henne. Hon kom att trivas bra på Hundstallet på dagarna, för de som jobbade där var snälla. Nätterna var det värre med. Hon hade svårt att sova och kände sig ensam. Hon längtade efter att få bo hemma hos en familj igen.

Efter spännande äventyr slutar sagan precis så där lyckligt som man vill att en saga för barn i åldern 3-6 ska göra. Exakt hur den slutar tänker jag inte skvallra om, men jag kan säga att jag hade älskat att läsa denna saga för mina barn när de var små. Jag vet att de hade somnat riktigt gott efter att ha hört denna mysiga godnattsaga.

BTJ, som förut hette Bibliotekstjänst och som läser och skriver om många nyutgivna böcker för att biblioteken ska få tips om vad de bör köpa in, gav Hjördis hittar hem en femma i betyg av fem möjliga (lektör var Maj-Britt Claesson i BTJ-häfte nr 10/2017). Jag blev superglad när jag hörde talas om betyget och håller helt med. Det är en varm och gullig historia där både Anna Hanssons text och Emmalill Franks bilder skapar en fin helhet tillsammans.

Även om Hjördis är söt precis som hon är tycker jag faktiskt att det är ett extra plus att hon inte är docksöt, utan en rätt vanlig grå hund. Hjördis är liksom ingen Disney-hund utan mer en riktig hund. Det känns som om Hjördis finns i verkligheten och det gillar jag.

10 kronor per såld bok går till Hundstallet och det är ytterligare ett skäl att köpa boken. Man får en underbar saga och gör en god gärning samtidigt!

Var är Lilly? av Sanna Juhlin och Anette Bengtsson

Valkyra, Dorian, Monstret, Mumien och Lilly är alla nattens varelser och bor på den ödsliga kyrkogården. En kall oktoberkväll vaknar de upp och planen är att de ska berätta historier för varandra hela natten. Men någon saknas. Vart har Lilly tagit vägen?

Mumien får syn på Lilly som struttar iväg med det lockiga håret guppande. Hela gänget bestämmer sig för att följa efter henne och snart kommer de in till stan. Där upptäcker de något märkligt. De tycks finnas fler av deras sort ute på gatorna. Barn går från dörr till dörr och ställer en fråga. Det verkar skumt. Men ni kan säkert lista ut varför det finns så många spökliknande varelser i stan denna oktoberafton...

Var är Lilly? är en annorlunda berättelse om vänskap och full av läckra illustrationer som Anette Bengtsson har gjort. Framsidan är i färg, men inuti boken är det enbart svartvitt, men det gör faktiskt inget alls. Även de bilderna är riktigt snygga och jag tycker dessutom att det läskiga temat gör att svartvitt passar det läskiga temat extra bra. Sötast är Monstret och han är dessutom snällast. En klar favorit. Valkyra är mer kallhjärtad, men antagligen skulle hon mest se det som en komplimang, för det är hennes natur.

Boken vänder sig i första hand till barn i åldrarna 6-9 år och den fungerar både som högläsningsbok och för barn att läsa själva. Den är förstås lite otäck, men samtidigt är det något av poängen med boken. Den innehåller också en del humor. Mumien känner sig till exempel för stelbent för att gå längre sträckor. Han har ändå 3 000 år på nacken. Typiskt roligt.

Och rent av rimligt.