tisdag 21 mars 2017

Bokcirkeln var på vift




I stugbyn Ullared Paradise med Gerd, Åsa K, Åsa Ö, Sussie, Malin, Fia, Catrin, Sofie och Joanna

Först på plats i Ullared Paradise var undertecknad och då hade jag innan ankomst hunnit med en snabb tur på det stora varuhuset i närheten. Mest av allt behövde jag nya strumpor, men trots att jag inte köpte varken bakplåtspapper eller platspåsar, som är ett par av Gekås verkliga storsäljare, fick jag ändå betala 1 475 kronor i kassan. Det blev dyra strumpor! ;)

Självklart fick jag mer än strumpor för den summan och nöjdast är jag med mitt supersnygga iPhoneskal från iDeal of Sweden. De har galet många fina skal, men eftersom jag alltid har en inneboende längtan till Grekland och värmen valde jag ett som för tankarna dit.

Villan som vi hyrt visade sig vara ett mycket trevligt hus med en minst sagt öppen planlösning. I markplan fanns ett kök med matplats, ett sovrum och två toaletter. På ovanvåningen fanns inte en enda dörr utan sex sängar stod i tre grupper och det fanns dessutom en mjuk soffgrupp att försjunka i.

En efter en började så småningom bokcirkelflickorna droppa in. Några hade shoppas innan medan andra kom direkt efter en hektisk arbetsvecka. Glasen åkte genast fram så kunde kunde skåla med varandra. Det fanns i det närmaste oändliga mängde med ölglas i de flesta tänkbara storlekar, men det fanns faktisk inte nio vinglas, så vi kunde få ett var. Men jag är inte den som är den, så eftersom jag var först på plats hällde jag upp ett glas vin i ett lagom stort ölglas. Det gick alldeles utmärkt, det också.

Jag hade med mig crostini, getost, valnötter och honung som tilltugg och ungen var fullständigt enorm, så det såg rätt kul ut när det låg några förskrämda kex i mitten av den. Gott blev det i alla fall, som vanligt.

När alla kommit var det dags att äta middag och som vanligt bjöds det på massor av godsaker; avokadohalvor med räkor, spenatlasagne,  grekisk sallad, pajer ... Mums, vad vi njöt kring bordet. Vi lyckades dessutom mestadels hålla ett samtal i luften åt gången och det är alltid trevligt, för då missar man inget som sägs i en annan ände av bordet.

I bakgrunden spelades en lista från Spotifys eget stora bibliotek och titeln passade utmärkt; Chill happens. Det kändes hur chill och nice som helst att sitta där och prata timme efter timme. Och vin drack vi minsann också. Det är vi inte vana vid vid våra träffar. Vilken lyx!

Jag lyckades norpa åt mig den allra bästa sovplatsen. Jag hoppas verkligen att alla kände sig tillfrågade, men det var ju ingen hemlighet att jag helst ville sova på luftmadrassen i köket. Så glad över att jag fick det. Lyx för mig som alltid sover med yllesockor och inte vill halka i trappan från andra våningen när jag, som alltid, går på toaletten mitt i natten. Det var det fler som gjorde, men oj, så fint alla tassade. Till och med de som skulle iväg tidigt på morgon smög runt som små dansmöss utan att störa i den öppna planlösningen.

Halv tio åt vi frukost och det blev en riktigt flott och exklusiv måltid full av allt som hör en fin frukost till. Tanken var sedan att gå en promenad i området för det ligger en liten sjö som man har utsikt över precis vid villan. Dessvärre var det ihållande regn på morgonkvisten och marken var dessutom rejält sunkig efter allt regn som fallit tidigare. Mitt i tandborstningen upptäckte vi dessutom att stora snöflingor virvlade utanför fönstren. Där frös promenaden definitivt inne.

Istället hjälptes vi åt att städa villan, så den var ännu renare och finare än när vi kom, och sedan skildes vi åt för den här gången.

Under de fjorton år som vi har haft bokcirkeln har vi varit iväg tillsammans två gånger. Den första gången var i samband med vårt tioårsjubileum och nu, fyra år senare var det dags igen. Vi var många som tyckte att vi kunde göra den här typen av trevliga utflykter lite oftare. Det måste inte gå flera år mellan gångerna.

Om ett par veckor är det dags att ses igen och det känns kul att det i nu bara går två veckor mellan tre träffar. Då hoppas vi att våren kommit ännu längre dessutom.

Tack alla som var med och gjorde vår lilla resa till en så trevlig tillställning och nästa gång hoppas vi att ännu fler har möjlighet att åka med!

lördag 4 mars 2017

Två trevliga träffar i mars


Hos Catrin med Åsa Ö, Fia, Sussie och Joanna


Det blev lite stökigt med vår marsträff. När det var två veckor kvar hoppade den inplanerade värdinnan av sitt värdinneskap och passade dessutom på att ta en paus i bokcirkeln eftersom hon har så mycket annat just nu. Som tur var kunde april månads värdinna ta över stafettpinnen.

Kvällen innan träffen dukade så den nya värdinnan till nio personer som sagt att de skulle komma. Men hur det nu är med livet, så blir det inte riktigt alltid precis som man tänkt sig. Under dagen droppade återbuden in och till slut var vi fem som träffades. Den enorma och otroligt goda och hemgjorda marängtårtan räckte alltså väldigt väl till oss som var på plats.

Innan vi fördjupade oss i vår kommande utflykt pratade vi förstås om februari månads bokcirkelbok Barnetfrån ingenstans av Kari Rosvall som samarbetat med Naomi Linehan. Boken är en sann berättelse om hur Kari, med en norsk mor och en tysk far, var en del av projektet Lebensborn som var nazisternas försök att skapa en ren och arisk ras. Kari var bara tio dagar gammal när hon togs ifrån sin norska mor och skickades till barnhem i Tyskland för att växa upp som ett av Hitlers barn.

Men när kriget tog slut upphörde projektet Lebensborn och ingen ville veta av barnen längre. Kari räddades så småningom av Röda korset och adopterades av en svenskt par när hon var tre år. När ett par som ville adoptera kom till barnhemmet ställde alla barnen upp sig på rad och så fick de kommande föräldrarna välja det barn de ville ta med sig hem. Det tog tid innan det blev Karis tur, men när hennes pappa Simon kom rusade hon till honom och därmed var saken avgjord. Han bestämde sig direkt för att inte lämna barnhemmet utan sin nya dotter. Deras varma relation präglade sedan Karis uppväxt och liv medan hennes adoptivmamma förblev sval till sin dotter.

Åren gick och Kari hade ingen aning om sin mörka bakgrund. Först när hon var 64 år och hade flyttat till Irland med sin stora kärlek uppdagades sanningen. Att hon var adopterade visste hon och hon hade även träffat sin biologiska mor, men att hon var en del i Lebensborn hade hon ingen aning om.

Vi var två som läst hela boken och en som läst halva. Hon som läst halva tyckte aldrig att hon kom in i boken och att det var svårt att bli berörd trots att ämnet verkligen är gripande i grunden. Den andra som läst hela höll inte md, utan tyckte att det gripande med föräldrar/barnrelationen och hur hela hennes liv kom att bli.

Själv är jag ju känd i bokcirkeln för att vara den mest kritiska och denna kväll var sannerligen ingen undantag. Hu, jag levde verkligen upp till mitt rykte, tyvärr. Faktum är att det för mig är rätt obegripligt hur en bok med en så laddad story kan bli så otroligt platt och intetsägande. Originalet är skrivet på engelska, eftersom Kari Rosvall hade emigrerat till Irland när hennes livs historia uppdagades, och det känns i både upplägg och hur den är skriven att den inte är speciellt bra ens i original, men den svenska översättningen är en sådan katastrof att jag inte trodde att en så illa översatt bok kunde bli utgiven.

Man brukar säga att man enbart översätter till sitt eget modersmål för att få med alla de nyanser som krävs, men i detta fall känns det faktiskt som om översättaren inte har svenska som modersmål. Det är otroligt stolpigt och osvenskt översatt. Hon heter Kerstin Gårsjö, så namnet klingar ju svenskare än många andra helt svenska namn, men det ändå märkligt hur dåligt det blev.

Jag brukar vika det nedre hörnet i mina böcker om det är något särskilt jag reagerar på. I bästa fall gör jag det när jag ser en extra snygg mening eller när ett stycke ger mig en speciell känsla, men jag gör det även när något är tokigt. Jag kan med lätthet säga att jag aldrig vikt så många nederhörn i en och samma bok. Jag var tvungen att ta en bild för att visa hur många gånger jag verkligen stått på näsan över språket. Småfel i marginalen sveper man ju som läsare över utan något större ståhej, men när man gång på gång reagerar på något är det allvarligare saker som stör.

Det börjar redan på sidan 13, som är den femte sidan med själva boktexten (innan dess är det bl a innehållsförteckning). En smågrej, det erkänner jag, men redan där reagerade jag: Kari har jobbat åt den kände och berömde författaren Sven Stolpe och tar upp detta som en merit när hon söker nytt jobb. Japp, där skrev jag korrekt. Den kände och berömde Sven Stolpe. Men i boken får han den feminina formen. Han förvandlas till den kända och berömda författaren. Att människor i vardagslag slarvar med dessa ändelser i dagligt tal bryr jag mig inte om alls, men nu talar vi om en översättare som sannolikt fått betalt för att utföra ett jobb på ett proffsigt sätt.

Om det bara varit detta och allt annat varit korrekt hade jag självklart struntat i det, för en blunder här och var är mänskligt. Men det fortsätter och det blir också allvarligare fel.

På sidan 22 står det ”… den virkade duken som jag arbetat med en hel sommar med när jag var flicka.” Om Kari varit transsexuell och senare gått igenom en könskorrigering hade det varit korrekt, för då hade hon varit flicka när hen virkade men numera är hen man, men så är inte fallet. På engelska är uttrycket ”when I was a girl”, men så säger vi inte på svenska. Det var här jag reagerade för första gången på det osvenska i översättningen. På svenska kan vi välja mellan att säga ”när jag var liten”, "när jag var en liten flicka" eller ”när jag var ung”, men vi säger aldrig ”när jag var flicka” för vi flickor/tjejer/kvinnor förblir flickor om än något äldre sådana. Det är en stor skillnad i hur vi använder orden i engelska och svenska.

På sid 32 står det ”sidobena”, ett ord jag aldrig använt och inte heller hört. Visst kan jag lista ut att översättaren menar ”sidbena”, men varför ska jag behöva lista ut vad hon menar? Är man osäker är Svenska Akademiens Ordlista ett fantastiskt redskap. Där finns för övrigt ”sidbena” med, men inte ”sidobena”, av uppenbara skäl.

Boken är skriven i första person, det vill säga i jag-form, och ”jag” redogör för det som händer medan vi läsare får ta del av det på distans. Helt plötsligt bryts dock formen och författaren tilltalar oss läsare med ”du”. Eller rättare sagt, det gör hon inte, men översättningen får oss att tro att det är ett formbyte för det står ”Ingenting kan förbereda dig på ett liv som ensam mamma” på sidan 80. Nu har jag inte läst det engelska originalet, men med största sannolikhet står det ”you” och det motsvaras av det generaliserande ”man” eller ”en” på svenska. Det borde alltså översatts med ”Ingenting kan förbereda en på ett liv som ensam mamma.” Jag har svårt att se att författaren helt plötsligt vill involvera läsaren genom direkt tilltal.

Ännu mer osvenskt blir det när Karis adoptivfar oväntat avlider och hon åker hem till honom. Väl på plats vill hon kontrollera att han verkligen är död så hon känner efter pulsen i nacken. I nacken???? Här började jag blir rent galen på översättningen. Det finns väl ingen på jorden som kollar pulsen i nacken? Det är lika illa som att leta efter pulsen på fotsulorna. Man gör det självklart på halsen, där det är riktigt lätt att känna om blodet fortfarande pumpas ut i kroppen. I det engelska originalet står det dock säkert ”neck”, men det är hela partiet mellan huvudet och torson. Det är vi svenskar som gillar uppdelningen ”nacke” och ”hals”. På engelska finns ”throat” men det är den inre delen av halsen, den man har ont i när man har ont i halsen. Då har man en ”sore throat”. I övrigt har man en ”neck”.

Jag ska sluta dra exempel för det blir långtråkigt, men så här fortsätter det genom hela boken och det är för mig helt obegripligt att ingen kontrollerat översättningen när översättaren själv inte lyckas se de stora problemen. Detta är den med råge sämsta översättningen jag stött på i hela mitt liv - och jag har ändå läst hundratals (kanske tusentals) översatta böcker - och den störde min läsning precis hela tiden. Samtidigt ska det sägas att boken i original knappast heller kan vara en litterär upplevelse, för det saknas både djup, känsla och finesser och det tycker jag är väldigt synd med tanke på den spännande historia som faktiskt finns där i grund och botten.

En stor del av kvällen ägnades åt att prata om vår utflykt som kommer att äga rum 17-18 mars. Vi ser alla fram emot att få åka iväg och umgås intensivt från fredag till lördag. Mer detaljer kring detta får det bli via mejl, för de som ska med är ju de som berörs av detta och inga andra.

Så småningom var det dags för kvällens värdinna att plocka fram månadens bokval och hon var inte riktigt nöjd med sitt förra val (Hustrun av A.S.A. Harrison) då hon fått hjälp att välja så den här gången ville hon gå på magkänsla och välja något som hon själv kände för. Valet föll på Jag utan dig av Kelly Rimmer. Hon valde den för att det står att den passar dem som gillar En dag av David Nicholls och Jojo Moyes böcker och det gör hon verkligen.

Vi hoppas förstås att den ska vara bra och om vi inte har något att säga varandra på vår resa den 17-18 mars kan vi alltid sitta tysta och läsa lite. Hehe. Som om det skulle hända …

Ett tips inför resten av våren är att kolla under fliken Kommande träffar för det har blivit en del förändringar där.

Nu ser vi fram emot ännu en kul och trevlig träff i mars – hurra!

tisdag 7 februari 2017

Intressant, men lite anonym, bok om vin


En bok kan nästan inte bli mer anonym är den som kom hem i brevlådan nyligen. Det var förlaget Bokfabriken som via mejl undrade om jag ville  läsa och skriva om boken Vin och eftersom jag så smått håller på att odla mitt intresse för vin och olika druvor kunde jag inte motstå erbjudandet. Jag tackade ja och strax dök det upp en alldeles vit bok med svart rygg och de tre bokstäverna VIN på framsidan.

Det var allt.

Inga maffiga bilder på fylligt rödvin i motljus, inte några höga champagneglas som höjdes mot en klarblå himmel och inte det minsta lilla vitvinsglas bland skrattande unga kvinnor kring ett bord dignande av allehanda godsaker. Inte ens ett enda författarnamn varken på framsidan eller ryggen och inte en baksidestext heller. Minimalistiskt omslag, skulle man kunna säga utan den minsta överdrift.

Men innehållet då? Är det likadant? Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Det är lika stilrent och tydligt, men det är samtidigt oerhört mycket mer avancerat och färgglatt. På alla uppslag finns genomgående en vänstersida med text och en högersida med bild, så på det viset är det stilistiskt genomtänkt och renodlat även inne i boken, men både text och bild ger ett så mycket fylligare intryck och en så mycket tydligare känsla av vad allt faktiskt handlar om än framsidan skvallrar om.

Många bilder är riktigt tjusiga, som till exempel den med choklad. Jag har sett många mer förutsägbara bilder än den som finns som illustration till kapitlet Choklad, kan jag säga. Den coola bilden får igång min fantasi och jag tycker mig se en flygande vithövdad havsörn som tagit en bit av en marmorerad klippa med sig i sina klor när han försökt fånga ett byte. Det finns ännu fler fantasieggande bilder och jag gillar att man inte valt den allra enklaste och mest självklara bildlösningen. Bilden med sushi är också ljuvlig till exempel.

Hela boken delas in fyra större delar:

Hur man dricker vin
Vin och mat
Vingården
Så gör man vin

Samtliga delar har många intressanta mellanrubriker som exempelvis:

Vad är ett bra vin?
Hur länge kan ett vin lagras?
De asiatiska köken
Vinodling i Nya världen

Det finns också ett kapitel som är speciellt anpassat för den svenska marknaden och det är Svensk vinodling som Anders Öhman, som översatt och varit redaktör för boken, har skrivit. Övriga författare, som man alltså inte hittar på omslaget, utan får leta upp inuti boken är Filip Verheyden, Fiona Morrison och Romana Echensperger, som alla har gedigen kunskap inom det stora och omfångsrika vinområdet.

Det är inte bara själva titlarna på kapitlen som gör mig nyfiken på bokens innehåll utan som sagt även de läckra bilderna och hur texten är skriven. Allt är mycket begripligt även för den som inte är så väl bevandrad i ämnet, men texten når också smått poetiska höjder ibland. Som när druvan viognier, som jag alltför sällan hittar viner av, beskrivs:

Viognier kan upplevas snudd på lättsinnigt oseriös med sitt ymnighetshorn av dofter som aprikos, liljekonvalj och mysk, sin rikt fylliga, krämiga konsistens, alkoholstinna kropp och den typiskt milda syran.

Är det inte läckert? Dessutom får jag i boken veta att druvan på 1970-talet var så gott som utrotad, men att den idag blivit på modet igen. Tur det, för jag gillar den.

En annan verklig favorit är chardonnay. Alla som känner mig vet att den har en speciell plats i mitt hjärta. Inte minst som en kär väninna introducerat det amerikanska begreppet chardonnay hour, vilket innebär att man tar med sig en flaska chardonnay en fredagseftermiddag klockan 17 och så dricker man ett par glas hos någon grannfru innan man kl 18 beger sig hemåt till familjen, middagen och fredagsmyset igen.

Det är inte bara dessa två druvor som fått varsitt eget uppslag i boken, tvärtom finns det femton till som beskrivs grundligt och alla finns på liknande bilder, så man kan se hur både druvklasen och bladet ser ut. Snyggt, allmänbildade och kul, tycker jag.

Vin går absolut att läsa från pärm till pärm, för alla kapitel är tillräckligt korta och intressanta för att hålla intresset uppe hos läsaren, men mest troligt är man som läsare och vinintresserad har den som en uppslagsbok och går tillbaka till den när man ska köpa ett nytt vin, när man undrar vilka kombinationer av mat och vin som är bäst eller när man helt enkelt vill ha inspiration.

De nästan 300 sidorna i Vin innehåller i princip allt man kan behöva veta om det mesta kring vin och det är en bok som med sitt överskådliga upplägg passar en stor och bred målgrupp. Mitt eget exemplar kommer inte att bli stående i bokhyllan länge. Jag kommer helt säkert att plocka fram den snart igen för att än en gång läsa om en speciell druva eller kanske få tips om vad jag ska mumsa på till den där vinflaskan som jag fick i present för ett par månader sedan.




måndag 6 februari 2017

Åsa Persson debuterar på Grim förlag


Idag är det äntligen dags för Åsa Persson att debutera på Grim förlag med romanen Skuggor av ljus

Det är omöjligt att inte bli berörd av Ebba som bor ihop med den unge Mattias, som är både svartsjuk och manipulativ. Trots det är han hela hennes värld och hon accepterar snart att kallas både fet och värdelös. Och att ställa upp på sex närhelst Mattias kallar.

På sin praktikplats som städerska hos polisen träffar hon Kåre, som fastnat i sorgen efter sin fru och som överlevt en svår olycka på jobbet. Två sargade själar möts. Den ena har aldrig fått uppskattning för något i sitt liv och den andre har mist allt han haft.

Skuggor av ljus är en roman om utanförskap, sex och våld. Och att bejaka det som gör minst ont av helvetets olika nyanser. Sanning och förnekelse glider samman och blir ett. Vägen ut går genom fienden. Men är det som står att vinna värt priset det kostar att nå dit?

Det var i oktober 2015 som Annika Bengtsson på Grim förlag fick ett mejl från Åsa där hon bifogade de 40 första sidorna av romanen. Eftersom Grim är ett litet förlag med få författare vägs alla inkommande manus på guldvåg innan de får ett ja, vilket är sällan, eller ett nej, vilket är oftare.

Det var något i manuset som gjorde Annika så pass intresserad att hon ville läsa mer och glad i hågen skickade då Åsa in resten. Efter en genomläsning, där Annika fortfarande var positiv, gick manuset vidare till mig som redaktör. När även jag läst manuset var vi överens; Åsa har en laddad story och hon kan skriva - det här kan bli riktigt bra.

I februari förra året skrevs kontrakt och idag är det alltså äntligen dags för Skuggor av ljus att möta omvärlden. Releasedatumet har visat sig sammanfalla med karaktären Kåres födelsedag och dessutom älskar Åsa måndagar, så dagen är mycket välvald.

Om ni tycker att det är lång tid mellan oktober 2015, då manuset kom in, och februari 2017, då boken kommer ut, är det ingenting mot hur lång tid det tagit för Åsa sedan hon först började skriva på detta manus.

Det är faktiskt hela tjugo år sedan hon började teckna ner berättelsen om städerskan Ebba och polisen Kåre. Vid ett tillfälle var hon beredd att sluta skriva och det var när hela manuset blev totalförstört sedan hon spillt vatten på det värdefulla USB-minne där manuset fanns.

Som tur var bestämde hon sig för att börja om från början och det är hon glad för idag. Hon tycker nämligen att hela berättelsen blivit så mycket bättre sedan omskrivningen.

Jag är övertygad om att Skuggor av ljus kommer att beröra varenda läsare. Det är en välskriven, spännande och otäck historia som fångar in läsaren direkt. Har man väl börjat läsa måste man få veta hur det går för Ebba och Kåre.

Och för Mattias och Jens. Och för Katrin.


lördag 4 februari 2017

Kort mellan trevliga träffar






Hos Heidi med Åsa Ö, Catrin, Gerd, Fia, Sussie, Malin och Joanna

Mellan träffen i januari och den i februari hinner det bara gå tre veckor, så det var nästan som att fortsätta samtalet vi hade senast när vi nu såg igen så snart. Det var trevligt att få komma hem till kvällens värdinna för första gången på länge och eftersom ringklockan inte gav något ljud ifrån sig välde vi bara in utan förvarning.

Januari månads bok hade två läst ut men betydligt fler hade kommit en bit på vägen. Det var lite nervöst för mig som valde boken, för jag älskade Timmarna av samme författare och nu fanns det stor risk att jag skulle bli besviken. Det borde inte vara möjligt att skriva flera böcker av samma höga kvalitet, men man kan aldrig veta, så det var med stor spänning jag valde Snödrottningen av Michael Cunningham.

När vi satt och skulle prata om den började inte jag, utan jag spetsade öronen för att ta in vad de andra läsarna tyckte. Tyvärr visade det sig att de tyckte precis som jag; att den tyvärr inte var så värst bra. Jag var rädd för det och hade kalkylerat med det, men jag blev i alla fall besviken. Det vackra språket som sken så klart i Timmarna och som många kritiker hyllat även i Snödrottningen upplevde ingen av oss. Tvärtom var antalet parenteser alldeles för många och de kändes så otympliga at de bromsade upp läsningen allt som oftast.

Flera tyckte också att meningarna var onödigt långa och det var väldigt roligt för mig att en i gänget hade tagit med sig boken och visade på en av sidorna exakt hur lång en mening var. Vi skattade alla gott och en påpekade att efter fjorton år i bokcirkeln har min petighet smittat av sig så tydligt att det inte bara är jag som gör denna typ av reflektioner numera. Hurra!

Vi tyckte heller inte att karaktärerna fängslade oss. Vi brydde oss inte jättemycket om hur det skulle gå för dem och det är alltid lite trist när man känner så.

När de som kommit halvvägs frågade om det var värt att lägga tid på att läsa ut den sa vi som läst hela att det alltid är trevligt att läsa ut en bok och visst händer det ett par saker mot slutet, men ändå... Det finns bättre böcker att lägga sin värdefulla tid på. Det var vu tyvärr överens om.

Trots att vi inte var så euforiska över boken fanns det annat som muntrade upp oss. Vi pratade lite om tv-serier och biofilmer och konstaterade att det skulle vara kul att gå på bio tillsammans igen någon gång, som vi gjorde med The Danish Girl. Vi ska hålla ögonen öppna efter något som kan passa.

Jag, som arbetar som lektör och redaktör för andra författares manus, fick frågan om vad som skiljer de båda rollerna åt och hur jag arbetar när jag läser manus. Självklart blev det genast spekulationer, för varför vill man veta det? Är det möjligen så att det är någon mer i vårt gäng som drömmer om att skriva en bok? Detta förnekades ihärdigt, men vem vet? Vi får väl se vad som händer framöver!

Lite snabbt pratade vi också om resan vi ska göra tillsammans fredag den 17 mars. Vi kommer alla att bo i samma villa och alla är välkomna när de kan och hinner. På kvällen äter vi middag tillsammans och morgonen därpå blir det gemensam frukost. Mer om detaljerna kring detta tar vi via mejl, så håll utkik där.

En rolig sak som hände mitt under kvällen var att värdinnan plötsligt försvann från bordet och det tog flera minuter innan vi förstod vad hon höll på med. Hon letade efter den nya bokcirkelboken som hon valt. Haha, den hade jag gömt! Så busig var jag!

Vi brukar ju ha det lite som en överraskning på kvällen. När vi umgåtts i några timmar lanserar värdinnan under mer eller mindre dramatiska former boken vi ska läsa tills nästa gång vi ses. Den här gången låg boken helt öppet på soffans ena armstöd och det var det första jag såg när jag klev in i vardagsrummet. Så kunde vi ju inte hade, så jag puttade den helt sonika över kanten, så den hamnade stående mot armstödet och lagom osynlig istället.

Det kunde ju dock inte värdinnan veta, så hon letade i både köket och hallen och överallt efter den. Och jag kunde inte veta att det var därför hon försvunnit, så därför sa jag ingenting förrän en annan i gänget frågade vad värdinnan letade efter. Hoppsan, så det kan gå.

Boken vi ska läsa i februari är Barnet från ingenstans av Kari Rosvall. Det ska bli väldigt intressant att få ta del av denna sanna historia om en liten flicka som föddes in i Hitlers avelsprogram, adopterades av ett svenskt par och hann bli hela 64 år innan hon fick veta sanningen - att hon fötts enbart för att vara en av dem som skulle föra den rena ariska rasen vidare.

Till slut skildes vi åt igen och nästa gång vi ses är det mars. Vår! Det låter helt underbart. Då ska vi prata lite mer om vår resa och vi håller redan nu tummarna för att vädret den 17-18 mars blir så där soligt och ljuvligt som det faktiskt kan vara så dags på året.

Hur som helst, får vi säkert trevligt tillsammans oavsett vädret!

söndag 15 januari 2017

Allvar och gapskratt i sköna doser





Hos Joanna med Catrin, Åsa K, Åsa Ö, Gerd, Cattis, Sussie och Fia

2017 års allra första bokcirkelträff blev en mycket lyckad tillställning hemma hos mig. Det är så roligt att vi kan växla helt vilt mellan allvarliga ämnen och sedan bli hur ytliga som helst och brista ut i gapskratt. De bokcirkelkvällarna är de allra bästa och så var det denna gång.

En i gänget hade i förväg annonserat att hon skulle bli lite sen, så vi väntade med att prata om förra månadens bokval, valfritt av årets nobelpristagare i litteratur och min reportagebok När mörkret viker undan för livet, tills alla var på plats.

Som så ofta blev det då så att vi kom att prata om böckerna ovanligt sent, för det är inte alltid så lätt att avbryta mitt i en diskussion som snart övergår till ett annat ämne och så vidare och så vidare.

Till slut kom vi i alla fall fram till att det var hög tid att prata om böckerna. De flesta hade trevligt nog valt att läsa När mörkret viker undan för livet och eftersom författaren själv var närvarande (petite moi var ju dessutom passade nog kvällen värdinna) utvecklades samtalet till att inte enbart gälla boken så som den blev utan också arbetet med den. Med tanke på bokens ämne, att bära på svåra självmordstankar eller att ha gjort ett eller flera försök, är det inte alls konstigt att frågor väcks om hur det varit att skriva den.

Bokcirkelflickorna vet ju dessutom hur känslig jag är och hur nära jag alltid har till tårar, så det är ganska givet att de undrar hur en sådan som jag orkat skriva två böcker på temat självmord. Jag förstår verkligen deras undran och sanningen att säga har jag själv undrat ibland, men samtidigt har jag drivits av att det är så viktiga böcker och att de faktiskt kan hjälpa människor i kris. Den tanken har varit värt allt.

När jag skrev den första reportageboken på temat, Våra älskade orkade inte leva, grät jag vid flera tillfällen både när jag träffade intervjupersonerna och när jag sedan satt hemma och skrev. Det blev exakt samma sak denna gång. Ibland fick jag vänta med att börja skriva reportaget i flera dagar, för de jag träffat hade så tuffa erfarenheter bakom sig att jag var tvungen att få lite distans innan jag kunde berätta deras historia.

Det var också viktigt för mig att endast ha ett reportage på gång i taget för att kunna ge varje person sin egen röst och ge just den personens berättelse fullt fokus. Detta var något som de som läst boken också tänkt på, att jag själv inte kändes lika tydligt i denna bok som i den förra och framför allt i min debutroman. När de läste min debutroman Nära dig (som jag sedan omarbetade och döpte till Närmare dig) sa flera att det var som att höra mig läsa för dem. Jag själv lyste igenom så starkt, för att de kände mig och för att de vet hur jag vanligen uttrycker mig IRL, även om själva storyn i sig skiljer sig avsevärt från mitt eget liv.

I När mörkret viker undan för livet kände de inte alls samma sak och det tycker jag är intressant. De tror att det beror på att jag utvecklats i mitt skrivande och det har jag säkert gjort, men jag tänker också att de blir allt mer vana att läsa böcker av mig och då kan koppla bort mig på ett annat sätt numera. Spännande är det i alla fall och väldigt skönt att de känner så - det gör mig glad.

När vi talade om detta fick jag också frågan hur mycket av de medverkandes citat som är precis så som de sa och hur mycket jag själv ändrat för att det ska låta bra. Jag skulle vilja säga att allt är fullständigt korrekt återgivet. Visst jag har tagit bort lite upprepningar, tveksamheter och liknande, som alltid förekommer i långa samtal, men i det stora hela har det varit oerhört viktigt för mig att varje person eget uttryckssätt och varje persons egna ordval ska lysa igenom. De som känner de medverkande ska höra att det verkligen är just den personen som sagt det där. Faktum är att flera av de medverkande i båda böckerna påpekat just detta när de fått läsa reportaget om sig själva. De känner verkligen igen sig och det är jag både glad och stolt över, för det är viktigt.

De flesta läsarna hade valt att läsa boken på samma sätt som jag skrivit den, nämligen ett kapitel i taget. Sedan har de fått smälta det och låtit det gå en stund eller ett par dagar innan de börjat läsa nästa kapitel.

En i vårt gäng har på kort tid förlorat flera nära vänner i självmord så för henne var det extra tungt att läsa boken och hon har heller inte orkat läsa ut hela än. Men hon sa något om mitt sätt att skriva som verkligen värmde mitt hjärta. Hon sa nämligen att när hon väl bestämt sig för att läsa ett kapitel så vill hon läsa klart det och då var hon varje gång lättad över att varje kapitel börjar så mjukt och försiktigt att hon vaggas in i berättelsen istället för att kastas in i den och det har verkligen varit en tanke hos mig. Eftersom det är väldigt gripande berättelser om svåra upplevelser vill jag göra det så smidigt som möjligt för läsaren att ta del av historien.

Flera påpekade också att både den senaste boken och den förra har ett väldigt lättläst och flytande språk. Ämnet till trots är de inte alls så tunga som man kan tro och det har varit helt grundläggande för mig. Tanken med båda mina reportageböcker är att de ska ge stöd och tröst och vara en spegelbild för andra och då går det inte att skriva för tungt, för då bryter läsarna ihop istället för att bli stärkta.

Sammantaget tyckte alla som läst att det var en bra, lättläst och gripande bok om många intressanta människor. Och det blev jag självklart jätteglad över.

Några av oss hade lyssnat på låtar av Bob Dylan och en hade till och med börjat läsa en biografi av honom, så helt glömde vi inte bort årets nobelpristagare, även om det blev min bok som stod i fokus.

Annat som vi pratade om under kvällen var att Arnold Schwarzenegger varit på besök i Kungsbacka, minsann. Eftersom han är en favorit från min ungdomstid kom vi att prata om andra stiliga män också och snart åkte våra mobiler runt bordet för att vi googlade upp den ena snyggingen efter den andra. Ibland höll vi med varandra och ibland inte, men någon vi verkligen gjorde var skrattade. Vi hade så fruktansvärt roligt!

Vi pratade också om att göra något extra tillsammans framöver. Vi tyckte alla att vi hade så mysigt när vi åkte på spa för att fira att bokcirkeln funnits i tio år, men efter det har det inte  blivit någon ny resa, trots att vi redan då sa att vi måste göra det oftare än vart tionde år.

Innan vi skildes åt hade vi bestämt oss för ett datum, så det har ni alla fått på mejl, men exakt vad vi ska göra är ännu oklart. Mer om detta tar vi via mejl, så gå gärna in och var aktiv i den tråden.

Till slut var det dags att presentera januari månads bok och det var riktigt svårt för mig att välja, men till slut föll valet på Snödrottningen av Michael Cunningham. Jag pratar väldigt ofta om språket i böcker och kan verkligen njuta av vackra meningar. Den här boken har enligt kritikerna ett vackert språk, så nu är mina förväntningar höga. Det är samme författare som skrivit Timmarna och det är en bok jag älskar, så det är samtidigt med lite skräckblandad förtjusning som jag nu ska läsa ytterligare en bok av honom. Jag har inte vågat läsa någon mer av honom sedan Timmarna knockade mig så fullständigt.

Jag tyckte att titeln passade så bra eftersom vi befinner oss i januari, men det är ju inte en snöflinga på våra breddgrader så helt passande det tyvärr inte med en snödrottning. Eftersom vi har ovanligt kort tid på oss att läsa denna gång är det en fördel att boken inte är så tjock och även det bidrog till mitt val.

Nu håller vi tummarna för att vi kommer på vad vi vill göra för utflykt framöver och att boken har precis ett så vackert språk som jag önskar!

måndag 19 december 2016

Diktaren - julklappsboktips


Jag är med i två författargrupper på Facebook och i den ena frågade i somras debutanten Katinka Bille om det var någon som kände till en bokbloggare som var äldre än de genomsnittliga bloggarna. Då nämndes mitt namn. Det kändes förstås lite konstigt att benämnas som äldre, för inom oss är vi ju alltid unga, men i sak hade tipsaren förstås rätt. Med mina 49 år hör jag knappast till de yngsta bloggarna.

Jag tackade hur som helst ja till att läsa och skriva om Katinka Billes bok Diktaren, men flaggade samtidigt för att det kunde dröja för jag hade en intensiv sommar och höst framför mig. Dock trodde jag inte att det skulle dröja så här länge innan jag fick tid att äntligen läsa boken, men så blev det, tyvärr.

Nu har jag i alla fall läst den och lägger in den som ett julklappsboktips, för jag tror att fler än jag kan tilltalas av denna spännande berättelse från den svenska västkusten. Än finns det tid att julhandla, även om det börjar bli bråttom.

Femåriga Angela försvinner från sitt hem och i sökandet efter henne händer en hel del saker som förändrar livet för flera av de inblandade. I fokus står Paula, som nyligen förlorat sin man och befinner sig i en livskris, den nyblivna journalisten Cattis, som kämpar hårt för att skriva så bra artiklar att hon kan få fast anställning och kattgumman Gerda, som vill ha tillbaka det liv som Diktaren tog ifrån henne för flera decennier sedan.

Berättelsen benämns som en spänningsroman och det är helt rätt kategori för visst är det en spännande roman. Katinka Bille skriver omsorgsfullt och det märks att hon känner mycket väl till det västkustska landskapet. Hon bor själv på Flatön, där handlingen utspelar sig, under sommaren och vintern, men våren och hösten tillbringar hon ombord på en båt någonstans i Europa. Miljöbeskrivningarna är mycket skickligt skrivna och gör att jag snabbt befinner mig där ute i det blåsiga kustbandet.

Alla tre huvudpersonerna fångar mitt intresse. Precis som både författaren själv och romanens Cattis är jag journalist och med den bakgrunden tycker jag att Cattis är en väldigt trovärdig karaktär. Jag känner igen tongångar från små orters nyhetsrapportering och allt kring hennes arbete känns mycket autentiskt, även om berättelsen i sig är fiktiv.

Paula, som ofta åker till sin mamma och pysslar om hennes torra fötter, får en dag höra något totalt oväntat från sin mamma. Mamman är gammal och förvirrad och tror att Paula är tvillingsystern Hanna. Osammanhängande avslöjar hon något hon burit på i hela tvillingarnas liv och det chockar Paula. Och mig. Ibland när jag läser kan jag fascineras över hur författaren lyckats komma på vissa saker. Detta är en sådan sak. Det är när man bär på den typen av idéer som man behöver bli författare för att få användning av tankarna och ha någonstans att skriva ner dem.

Den tredje huvudpersonen, Gerda, är visserligen 80 år, men hon ska verkligen inte räknas bort. Tvärtom är hon en handlingskraftig kvinna och det visar sig när det verkligen behövs.

Dessa tre utgör kärnan i Diktaren, men det är många fler personer än så som dyker upp och jag kanske inte skulle säga att somliga är oviktiga, men saken är att det tyvärr blir lite rörigt i romanens senare del. I början är det bra tempo och allt flyter på. Det är dramatiskt på ett sätt som jag som läsare snabbt dras in i och fångas av. Men sedan blir det rörigt både på grund av att det är många personer inblandade och att det dessutom berättas om saker som händer vid väldigt olika tidpunkter - både förr och nu. Här hade jag gärna sett att allt styrts upp och skalats av lite.

Men denna invändning tar inte bort det faktum att Katinka Bille verkligen kan skriva. Jag gillar den här berättelsen och uppskattar även de övernaturliga inslag som finns. Diktaren är en roman som utspelar sig på många olika nivåer och den är absolut läsvärd. Inte minst tack vare författarens stilsäkra och målande språk.

Det är dessutom en snygg bok rent fysiskt. Den ödesmättade tonen som den blåaktiga framsidan bjuder på gör mig nyfiken och barnets ögon fångar direkt min uppmärksamhet.

Diktaren är som sagt Katinka Billes första roman, men jag hoppas att det inte är den sista. Jag skulle gärna läsa mer av henne.