söndag 15 januari 2017

Allvar och gapskratt i sköna doser





Hos Joanna med Catrin, Åsa K, Åsa Ö, Gerd, Cattis, Sussie och Fia

2017 års allra första bokcirkelträff blev en mycket lyckad tillställning hemma hos mig. Det är så roligt att vi kan växla helt vilt mellan allvarliga ämnen och sedan bli hur ytliga som helst och brista ut i gapskratt. De bokcirkelkvällarna är de allra bästa och så var det denna gång.

En i gänget hade i förväg annonserat att hon skulle bli lite sen, så vi väntade med att prata om förra månadens bokval, valfritt av årets nobelpristagare i litteratur och min reportagebok När mörkret viker undan för livet, tills alla var på plats.

Som så ofta blev det då så att vi kom att prata om böckerna ovanligt sent, för det är inte alltid så lätt att avbryta mitt i en diskussion som snart övergår till ett annat ämne och så vidare och så vidare.

Till slut kom vi i alla fall fram till att det var hög tid att prata om böckerna. De flesta hade trevligt nog valt att läsa När mörkret viker undan för livet och eftersom författaren själv var närvarande (petite moi var ju dessutom passade nog kvällen värdinna) utvecklades samtalet till att inte enbart gälla boken så som den blev utan också arbetet med den. Med tanke på bokens ämne, att bära på svåra självmordstankar eller att ha gjort ett eller flera försök, är det inte alls konstigt att frågor väcks om hur det varit att skriva den.

Bokcirkelflickorna vet ju dessutom hur känslig jag är och hur nära jag alltid har till tårar, så det är ganska givet att de undrar hur en sådan som jag orkat skriva två böcker på temat självmord. Jag förstår verkligen deras undran och sanningen att säga har jag själv undrat ibland, men samtidigt har jag drivits av att det är så viktiga böcker och att de faktiskt kan hjälpa människor i kris. Den tanken har varit värt allt.

När jag skrev den första reportageboken på temat, Våra älskade orkade inte leva, grät jag vid flera tillfällen både när jag träffade intervjupersonerna och när jag sedan satt hemma och skrev. Det blev exakt samma sak denna gång. Ibland fick jag vänta med att börja skriva reportaget i flera dagar, för de jag träffat hade så tuffa erfarenheter bakom sig att jag var tvungen att få lite distans innan jag kunde berätta deras historia.

Det var också viktigt för mig att endast ha ett reportage på gång i taget för att kunna ge varje person sin egen röst och ge just den personens berättelse fullt fokus. Detta var något som de som läst boken också tänkt på, att jag själv inte kändes lika tydligt i denna bok som i den förra och framför allt i min debutroman. När de läste min debutroman Nära dig (som jag sedan omarbetade och döpte till Närmare dig) sa flera att det var som att höra mig läsa för dem. Jag själv lyste igenom så starkt, för att de kände mig och för att de vet hur jag vanligen uttrycker mig IRL, även om själva storyn i sig skiljer sig avsevärt från mitt eget liv.

I När mörkret viker undan för livet kände de inte alls samma sak och det tycker jag är intressant. De tror att det beror på att jag utvecklats i mitt skrivande och det har jag säkert gjort, men jag tänker också att de blir allt mer vana att läsa böcker av mig och då kan koppla bort mig på ett annat sätt numera. Spännande är det i alla fall och väldigt skönt att de känner så - det gör mig glad.

När vi talade om detta fick jag också frågan hur mycket av de medverkandes citat som är precis så som de sa och hur mycket jag själv ändrat för att det ska låta bra. Jag skulle vilja säga att allt är fullständigt korrekt återgivet. Visst jag har tagit bort lite upprepningar, tveksamheter och liknande, som alltid förekommer i långa samtal, men i det stora hela har det varit oerhört viktigt för mig att varje person eget uttryckssätt och varje persons egna ordval ska lysa igenom. De som känner de medverkande ska höra att det verkligen är just den personen som sagt det där. Faktum är att flera av de medverkande i båda böckerna påpekat just detta när de fått läsa reportaget om sig själva. De känner verkligen igen sig och det är jag både glad och stolt över, för det är viktigt.

De flesta läsarna hade valt att läsa boken på samma sätt som jag skrivit den, nämligen ett kapitel i taget. Sedan har de fått smälta det och låtit det gå en stund eller ett par dagar innan de börjat läsa nästa kapitel.

En i vårt gäng har på kort tid förlorat flera nära vänner i självmord så för henne var det extra tungt att läsa boken och hon har heller inte orkat läsa ut hela än. Men hon sa något om mitt sätt att skriva som verkligen värmde mitt hjärta. Hon sa nämligen att när hon väl bestämt sig för att läsa ett kapitel så vill hon läsa klart det och då var hon varje gång lättad över att varje kapitel börjar så mjukt och försiktigt att hon vaggas in i berättelsen istället för att kastas in i den och det har verkligen varit en tanke hos mig. Eftersom det är väldigt gripande berättelser om svåra upplevelser vill jag göra det så smidigt som möjligt för läsaren att ta del av historien.

Flera påpekade också att både den senaste boken och den förra har ett väldigt lättläst och flytande språk. Ämnet till trots är de inte alls så tunga som man kan tro och det har varit helt grundläggande för mig. Tanken med båda mina reportageböcker är att de ska ge stöd och tröst och vara en spegelbild för andra och då går det inte att skriva för tungt, för då bryter läsarna ihop istället för att bli stärkta.

Sammantaget tyckte alla som läst att det var en bra, lättläst och gripande bok om många intressanta människor. Och det blev jag självklart jätteglad över.

Några av oss hade lyssnat på låtar av Bob Dylan och en hade till och med börjat läsa en biografi av honom, så helt glömde vi inte bort årets nobelpristagare, även om det blev min bok som stod i fokus.

Annat som vi pratade om under kvällen var att Arnold Schwarzenegger varit på besök i Kungsbacka, minsann. Eftersom han är en favorit från min ungdomstid kom vi att prata om andra stiliga män också och snart åkte våra mobiler runt bordet för att vi googlade upp den ena snyggingen efter den andra. Ibland höll vi med varandra och ibland inte, men någon vi verkligen gjorde var skrattade. Vi hade så fruktansvärt roligt!

Vi pratade också om att göra något extra tillsammans framöver. Vi tyckte alla att vi hade så mysigt när vi åkte på spa för att fira att bokcirkeln funnits i tio år, men efter det har det inte  blivit någon ny resa, trots att vi redan då sa att vi måste göra det oftare än vart tionde år.

Innan vi skildes åt hade vi bestämt oss för ett datum, så det har ni alla fått på mejl, men exakt vad vi ska göra är ännu oklart. Mer om detta tar vi via mejl, så gå gärna in och var aktiv i den tråden.

Till slut var det dags att presentera januari månads bok och det var riktigt svårt för mig att välja, men till slut föll valet på Snödrottningen av Michael Cunningham. Jag pratar väldigt ofta om språket i böcker och kan verkligen njuta av vackra meningar. Den här boken har enligt kritikerna ett vackert språk, så nu är mina förväntningar höga. Det är samme författare som skrivit Timmarna och det är en bok jag älskar, så det är samtidigt med lite skräckblandad förtjusning som jag nu ska läsa ytterligare en bok av honom. Jag har inte vågat läsa någon mer av honom sedan Timmarna knockade mig så fullständigt.

Jag tyckte att titeln passade så bra eftersom vi befinner oss i januari, men det är ju inte en snöflinga på våra breddgrader så helt passande det tyvärr inte med en snödrottning. Eftersom vi har ovanligt kort tid på oss att läsa denna gång är det en fördel att boken inte är så tjock och även det bidrog till mitt val.

Nu håller vi tummarna för att vi kommer på vad vi vill göra för utflykt framöver och att boken har precis ett så vackert språk som jag önskar!

måndag 19 december 2016

Diktaren - julklappsboktips


Jag är med i två författargrupper på Facebook och i den ena frågade i somras debutanten Katinka Bille om det var någon som kände till en bokbloggare som var äldre än de genomsnittliga bloggarna. Då nämndes mitt namn. Det kändes förstås lite konstigt att benämnas som äldre, för inom oss är vi ju alltid unga, men i sak hade tipsaren förstås rätt. Med mina 49 år hör jag knappast till de yngsta bloggarna.

Jag tackade hur som helst ja till att läsa och skriva om Katinka Billes bok Diktaren, men flaggade samtidigt för att det kunde dröja för jag hade en intensiv sommar och höst framför mig. Dock trodde jag inte att det skulle dröja så här länge innan jag fick tid att äntligen läsa boken, men så blev det, tyvärr.

Nu har jag i alla fall läst den och lägger in den som ett julklappsboktips, för jag tror att fler än jag kan tilltalas av denna spännande berättelse från den svenska västkusten. Än finns det tid att julhandla, även om det börjar bli bråttom.

Femåriga Angela försvinner från sitt hem och i sökandet efter henne händer en hel del saker som förändrar livet för flera av de inblandade. I fokus står Paula, som nyligen förlorat sin man och befinner sig i en livskris, den nyblivna journalisten Cattis, som kämpar hårt för att skriva så bra artiklar att hon kan få fast anställning och kattgumman Gerda, som vill ha tillbaka det liv som Diktaren tog ifrån henne för flera decennier sedan.

Berättelsen benämns som en spänningsroman och det är helt rätt kategori för visst är det en spännande roman. Katinka Bille skriver omsorgsfullt och det märks att hon känner mycket väl till det västkustska landskapet. Hon bor själv på Flatön, där handlingen utspelar sig, under sommaren och vintern, men våren och hösten tillbringar hon ombord på en båt någonstans i Europa. Miljöbeskrivningarna är mycket skickligt skrivna och gör att jag snabbt befinner mig där ute i det blåsiga kustbandet.

Alla tre huvudpersonerna fångar mitt intresse. Precis som både författaren själv och romanens Cattis är jag journalist och med den bakgrunden tycker jag att Cattis är en väldigt trovärdig karaktär. Jag känner igen tongångar från små orters nyhetsrapportering och allt kring hennes arbete känns mycket autentiskt, även om berättelsen i sig är fiktiv.

Paula, som ofta åker till sin mamma och pysslar om hennes torra fötter, får en dag höra något totalt oväntat från sin mamma. Mamman är gammal och förvirrad och tror att Paula är tvillingsystern Hanna. Osammanhängande avslöjar hon något hon burit på i hela tvillingarnas liv och det chockar Paula. Och mig. Ibland när jag läser kan jag fascineras över hur författaren lyckats komma på vissa saker. Detta är en sådan sak. Det är när man bär på den typen av idéer som man behöver bli författare för att få användning av tankarna och ha någonstans att skriva ner dem.

Den tredje huvudpersonen, Gerda, är visserligen 80 år, men hon ska verkligen inte räknas bort. Tvärtom är hon en handlingskraftig kvinna och det visar sig när det verkligen behövs.

Dessa tre utgör kärnan i Diktaren, men det är många fler personer än så som dyker upp och jag kanske inte skulle säga att somliga är oviktiga, men saken är att det tyvärr blir lite rörigt i romanens senare del. I början är det bra tempo och allt flyter på. Det är dramatiskt på ett sätt som jag som läsare snabbt dras in i och fångas av. Men sedan blir det rörigt både på grund av att det är många personer inblandade och att det dessutom berättas om saker som händer vid väldigt olika tidpunkter - både förr och nu. Här hade jag gärna sett att allt styrts upp och skalats av lite.

Men denna invändning tar inte bort det faktum att Katinka Bille verkligen kan skriva. Jag gillar den här berättelsen och uppskattar även de övernaturliga inslag som finns. Diktaren är en roman som utspelar sig på många olika nivåer och den är absolut läsvärd. Inte minst tack vare författarens stilsäkra och målande språk.

Det är dessutom en snygg bok rent fysiskt. Den ödesmättade tonen som den blåaktiga framsidan bjuder på gör mig nyfiken och barnets ögon fångar direkt min uppmärksamhet.

Diktaren är som sagt Katinka Billes första roman, men jag hoppas att det inte är den sista. Jag skulle gärna läsa mer av henne.


lördag 17 december 2016

Som Zlatan fast bättre - ungdomsjulklappsboktips


Jag fortsätter att tipsa om böcker som kan bli utmärkta klappar under granen. Nu är det bara en vecka kvar till julafton, men förhoppningsvis hinner ni med lite mer julshopping.

Idag är turen kommen till Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer. Det är en riktigt bra bok om något så ovanligt som en tonårspojke som drabbas av ätstörningar. Simon drömmer om att bli världens bästa fotbollsspelare och när han kommer in på fotbollsgymnasiet är han övertygad om att det är det första steget i en spikrak karriär upp mot toppen. Men det blir inte som han tänkt sig.

En dag får han höra att han borde gå ner ett par kilo för att bli snabbare på fotbollsplanen och det sätter sig så hårt i hans huvud att det inte tar lång tid innan allt i hans liv kretsar kring mat - både att låta bli att äta den, hetsäta allt han kan komma över och sedan kräkas.

Det är smärtsam läsning. Och viktig.

Vi kommer nära Simon och vi får veta hur det är att leva med ätstörningar. Det är uppenbart att författaren vet exakt vad det handlar om, för jag skulle vilja säga att det inte går att skriva så initierat utan att själv ha varit där. Och visst är det så. Niclas Christoffer har själv lidit av ätstörningar och det tog lång tid innan han förstod att han faktiskt var sjuk.

Men Som Zlatan fast bättre handlar inte bara om fotboll och ätstörningar. Inte alls faktiskt, även om dessa är bärande inslag. Tvärtom finns det en fin klangbotten med en död mamma, en flickvän som bor alldeles för långt borta sedan Simon och hans familj flyttat till Skåne och homosexuella vänner. I mångt och mycket handlar boken om den vilsenhet som ofta finns hos tonåringar som försöker att hitta sig själv när omvärlden mest känns förvirrande.

Boken gavs ut på Hoi förlag 2012 och det är en riktigt fin liten bok, tycker jag. Jag gillar det rena svartvita omslaget och att killen på bilden bara står där. Inte en fotboll i närheten. Dessutom väger boken nästan ingenting. Jag blir alltmer förtjust i danskt band, det vill säga boken har en mjuk pärm med invikta flikar som ger extra stadga.

Inuti är boken luftig och lättläst med ganska mycket vitt på sidorna. Det tror jag är tilltalande för ungdomar, som är bokens främsta målgrupp, men det är definitivt en bok som både tonårsföräldrar, lärare och personal inom skolhälsovården med fördel kan läsa.

I höstas gav Whip Media ut Som Zlatan fast bättre som ljudbok och den nominerades nyligen till Stora Ljudbokspriset 2016. Inläsningen görs mycket bra av Emil Rehnström och jag har faktiskt lyssnat på den. Jag är inte alltid så duktig på att lyssna, men det gick alldeles utmärkt här. Tankarna for inte iväg åt ett annat håll ideligen, utan tvärtom ville jag verkligen veta hur det skulle gå för Simon. Så jag kan faktiskt rekommendera boken både som fysisk bok och som ljudbok - den passar lika bra som vilket som.

Jag kom i kontakt med Niclas Christoffer i samband med att han skrivit en saga som heter Farina och den gigantiska Jätten. Den kommer ut till våren och jag blev tillfrågad att vara redaktör för boken. Det visade sig vara en härlig och charmig berättelse i en gammal fin sagotradition och jag blev så förtjust i sättet Niclas skrev på. Han har ett lätt och flytande språk som gör att man sveps med i berättelsen och samtidigt är det både läbbigt och läskigt på en gång. Och varmt. Det finns en kärleksfull och varm ton i berättelsen om Farina och den tog jag genast till mitt hjärta.

När Som Zlatan fast bättre sedan blev nominerad till Stora ljudbokspriset 2016 passade jag på att lyssna på den på Storytel och även om det är två totalt olika historier, så tyckte jag att jag på något sätt kunde känna igen författarens egen fina ton även här.

De andra två böckerna på bilden, Som James Dean fast snyggare och Airtight, har jag inte hunnit läsa ännu, men alla tre böckerna var Niclas snäll nog att skicka till mig förra veckan, så jag ska verkligen se till att läsa dem också.

Känner ni en tonåring som förtjänar en riktigt fin julklapp - här har ni en författare som skriver på ett sätt som de utan tvekan kommer att ta till sig.


torsdag 15 december 2016

Trädgårdslegender - julklappsboktips


Jag tycker det är underbart med vackra trädgårdar och har genom åren gjort några tappra försök ha fint i trädgården. Det har blivit lite varierat resultat, skulle man kunna säga om man är generös. Jag har en väninna som har så otroligt gröna fingrar att Shrek framstår som blek i jämförelse och vår (i alla fall min och hon har inte protesterat) plan är att hon ska komma hem till oss någon dag och berätta vad som kan tänkas trivas var i vår nya trädgård.

Vi har bara bott här i vårt nya hus i två år och mest av allt har min käre make mycket framgångsrikt anlagt en tjusig och tät gräsmatta. Så mycket annat har inte blivit gjort ännu, men det kommer. Hoppas jag.

I väntan på att få njuta av blomsterprakt i den egna trädgården nöjer jag mig med att njuta av såväl trädgårdsbilder som trevliga porträtt av människor, som verkligen vet vad de talar om när de talar om trädgårdar, i bokform.

Lisa Ising har skrivit en bok som heter Trädgårdslegender och i den delar tio profiler med sig av sina bästa råd och tips. Det är en otroligt fin presentbok att ge bort till någon, men lika fin att ha hemma hos sig själv som en coffee table book. Redan framsidan är läcker med de stilrena grå i porträtten som sedan går igen i bänken medan stora gröna blad smyger sig fram från ena sidan och alla de vackra bilderna inuti boken ger en härlig känsla. Jag bara måste få till en prunkande trädgård, tänker jag när jag ser hur mysigt och inbjudande det ser ut med allt grönt och alla färgglada blommor.

Lisa Ising är journalist och har i hela sitt liv varit intresserad av växter. Idag kombinerar hon sitt intresse för skrivande och växter och ett av flera resultat av detta är den alltså den snygga och väldigt trevliga boken Trädgårdslegender.


Några av dem hon intervjuar i boken är Karin Berglund, Lotte Möller och Bosse Rappne (honom känner till och med jag igen!). Men även om flera namn är obekanta för mig är det intressant att läsa om dessa kunniga och inspirerande personer. Som journalist och författare själv är det viktigt för mig att tänka på den röda tråden, men i den här boken berättas bland mycket annat om formgivaren Signe Persson-Melins gröna tråd. Såklart det finns en grön tråd också här i livet.

Det finns även avsnitt som heter saker som Ängen, Dammen och Den lilla trädgården. Boken är full av tips och fakta på ett sätt som ger den bredd för både novisen och experten, tycker jag som helt klart räknas till den första kategorin.

Trädgårdslegender är en perfekt bok för trädgårdsälskaren. Och för den som skulle vilja göra sin trädgård lite mer älskvärd.


onsdag 14 december 2016

Fem julklappsboktips



Ibland får jag frågan om jag vill blogga om en viss bok och om jag har tid att läsa den och skriva ner lite tankar kring den gör jag gärna det. Tyvärr räcker inte alltid tiden till för alla bra böcker som finns och det är synd för jag vill så gärna lyfta böcker som är värda att spridas.

Idag tänkte jag i alla fall att jag skulle ge lite (julklapps-)boktips för här kommer korta reflektioner över fem böcker som jag läst och som alla är utgivna av Whip Media.

Sedan en tid tillbaka jobbar jag som lektör och redaktör och det innebär att jag läser manus innan de förvandlats till utgivna böcker. Det är ett oerhört roligt och stimulerande arbete. Att få komma med synpunkter och hjälpa till att vässa manuset ytterligare genom att ge förslag till förbättringar är en ynnest. För en författare är det mycket värt att ha en redaktör som samarbetet fungerar bra med och för läsarna är det guld värt att boken de köper blivit så bra som möjligt.

Här följer några boktips på böcker där jag på ett eller annat sätt varit inblandad i olika hög grad. Jag tar böckerna i åldersordning efter målgrupp och börjar då med barnböckerna för att avsluta med vuxenböckerna.


Bobby Groda lär sig simma av Mona Bhat

Grodan Bobby är snart fem år och det börjar bli dags för honom att lära sig simma. Barnboken Bobby Groda lär sig simma (för åldern 3-6 år) är en väldigt charmig och pedagogisk berättelse om när Bobby börjar i simskolan tillsammans med några andra söta djurungar. Vi får veta vad det är som luktar så konstigt redan i entrén, varför tjejen i omklädningsrummet är naken och varför man inte får hoppa i bassängen utan klartecken från simläraren.

De färgglada och härliga illustrationerna är gjorda av Sagar Salunke och de lyfter verkligen den söta berättelsen på ett perfekt sätt. Detta är en klassisk, stor bilderbok att bläddra i och det ryms en hel del på varje uppslag.

En kylig dag då många av oss längtar till sommar, sol och bad får man nöja sig med ett besök i simhallen. Eller en trevlig saga i soffan under en filt - det tycker jag för egen del är ännu mysigare.


Handla rätt! av Emelie Nirland och Johanna Sandberg

Valpen Puffen ska för första gången i sitt liv få följa med husse till affären för att handla. Han får en egen kundvagn och också en egen handlingslapp. Så långt är allt väl. Men eftersom det är första gången Puffen är i en butik är det inte så lätt för honom att veta hur man ska uppföra sig. De nybakade bullarna vill Puffen gärna ta ett bett av och de roliga leksakerna vill han självklart leka med. Det är inte alls populärt och en man som arbetar i affären läxar förstås upp den lilla valpen.

Visserligen handlar sagan om en hund, men det är fullt överförbart på småbarn. Jag tror att de allra flesta föräldrar (och barn!) kan känna igen sig i denna söta berättelse om frestelserna i en affär och här får barnen på ett subtilt sätt lära sig vad man för göra i en butik och inte. 

Slutet, som jag inte tänker avslöja, är också så varmt och fint att jag hoppas att alla föräldrar är precis som husse. Slutet gör att boken passar perfekt som godnattsaga, för jag är säker på att både den som läser och den som lyssnar får ett leende på läpparna.

Handla rätt! (som är lite göteborgskt ordvitsigt och dubbeltydigt) är skriven av Emelie Nirland och illustrerad av Johanna Sandberg och vänder sig till barn i åldrarna 3-6 år. Rent fysiskt är detta en liten behändig bok i liggande format och jag tycker att det passar berättelsen bra.


Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr av Camilla Linde

Redan den långa och kluriga titeln avslöjar att denna bok, som i första hand vänder sig till åldersgruppen 6-9 år, men som kan lyssnas på av yngre och läsas av äldre, är något alldeles extra. Det tog inte ens sida innan jag blev helt kär i denna underfundiga äventyrsbok med en alldeles egen och speciell ton.

Författaren Camilla Linde skriver så otroligt finurligt och härligt och en stor del av läsupplevelsen handlar om att hon använder språket på ett så kreativt sätt. Det svenska språket är i ständig förvandling och utveckling och det blir uppenbart här.

Till exempel är det så att Snack Parrow egentligen är rymdpirat men redan i början av berättelsen går inte piratandet så bra för det är knappt folk ute och folk i rörelse är nästan en förutsättning för att man ska kunna pirata. Snack Parrow och hans flaxande kompis Flax måste dessutom passa sig så de inte blir upptäckta av frunkisarna. Alltså bestämmer sig Snack för att starta en intergalaktisk rymdbyrå för att lösa mysterier istället.

När Snack behöver ett rymdskepp för att kunna resa mellan galaxerna är en slemmig humfurk beredd att sälja sin rymdbalja och ett skeppsspöke blir kapten ombord eftersom Snack inte kan köra skeppet. Dessvärre är rymdbaljan inte i något vidare skick, så den går väldigt snart sönder. Då tvingas de bege sig till Skrotplaneten för att skaffa reservdelar. Men Skrotplaneten vaktas av universums farligaste varelser robotkaninerna och det är tveksamt om gänget ska komma levande därifrån.


Kort sagt är Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr en spännande och riktigt, riktigt, riktigt underhållande berättelse som det är omöjligt att motstå och den har dessutom coola illustrationer av David Téczely.

Hade jag själv varit i åldern 6-9 hade jag älskat att ha denna bok som bänkbok i skolan och hade jag haft barn i samma ålder hade jag älskat att läsa denna bok för dem på kvällarna. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att en enda unge inte skulle gilla den lilla pärla.

Så alla föräldrar, mor- och farföräldrar, fastrar, kusiner, tomtenissar och alla andra som vill köpa den perfekta hårda julklappen till en tjej eller kille på sex till nio år; här är den!


I lagens famn av Kerstin Dejemyr

I lagens famn är en relationsroman bland uniformer och blåljus skriven av Kerstin Dejemyr som själv är polis. Romanen handlar om polisassistenten Lene som inte hinner jobba länge på polisstationen innan det är dags för personalfest. På festen låter hon sig förföras av polischefen Anders och trots att han är gift inleder de en passionerad affär, som Lene till en början inte kan inse konsekvenserna av. Han är ju så charmig och spännande. Dessutom anar hon möjligheter till en befordran.

När Lene så småningom inser Anders verkliga natur och att han inte är den hon trodde förändras allt.

Städaren Enok, som arbetar på polisstationen och är lite eljest, anar vad som händer, men ska han lägga sig i och har han modet att berätta? Enok är en charmig bekantskap. Han är en noggrann städare som sköter sig jobb utmärkt. Även om de flesta uppskattar det han gör finns det de som inte rör sig ur fläcken för att underlätta hans arbete med moppen och trasan. En dag får han nog och gömmer en hantel som väger fem kilo i botten på en polis insatsväska. Tilltaget gör att polisen tvingas kånka runt på en väska som väger fem kilo mer än nödvändigt och Enok tycker att det är galet rolig. Det tycker jag med. Rätt åt henne.

Lene kommer till polisstationen som en ung och ganska naiv polisassistent men på kort tid förändras hon på många sätt. Eftersom författaren själv är polis får man hela tiden känslan av att spelet som pågår på polisstationen med hierarkier, skitsnack, säkerhetsbrister och maktspel har en tydlig förankring i verkligheten. Inte minst som författaren är expert på våld i nära relationer och barn som far illa. Det ger berättelsen en extra dimension.

I lagens famn är en kort roman, endast 137 sidor, och den går rasande snabbt att läsa. Dessutom finns den både som häftad bok och som pocket. Bara att välja det man själv föredrar. Passar utmärkt för läsare som är intresserade av både poliser, deras arbete bakom kulisserna och vad dramatiska och våldsamma förhållanden kan göra med en sårbar människa.


Vad finns det att skratta åt? av Maria Höglander

I självbiografin Vad finns det att skratta åt? berättar mamman och författaren Maria Höglander om kampen för sin son Emanuel. Det är en mycket öppenhjärtig och gripande berättelse om hennes vardag som mor till en pojke som drabbas av psykisk ohälsa och dras in i ett drogmissbruk.

På baksidan står det att boken innehåller smärtsamma detaljer och att den är mycket känslosam. Det står också att den är brutalt ärlig. Och ja, jag kan inte hålla med mer. Jag var totalt slut när jag läste denna berättelse. Under läsningens gång visste jag inte om Maria Höglander skrivit boken för att hedra sonens minne och på något sätt ge honom liv igen eller om hon ville berätta om vägen fram till att sonen är fri från sitt missbruk och mår bra idag.

Därför var det omöjligt för mig att sluta läsa. Jag var bara tvungen att få veta hur det skulle gå. Jag överdriver inte om jag säger att jag grät på slutet och jag ska till och med erkänna att jag grät på Bokmässan i Göteborg i höstas när jag träffade både författaren och den idag friska sonen. Det är med tveksamhet jag avslöjar att historien slutar väl och hade det inte stått på baksidan av boken hade jag inte gjort det, men där står det att det bortsett från allt det mörka med ångest och förtvivlan (och oj, vad jag upplevde den medan jag läste!) trots allt är en bok om hopp och tillfrisknande.

Vad finns det att skratta åt? är en av de ärligaste och mest smärtsamma böcker jag läst och den är så otroligt viktig. Som mamma går Maria Höglander helt och hållet upp i sin sons missbruk och blir medberoende. Hela hennes värld som rymt arbete, man och andra, yngre barn krymper till att enbart handla om Emanuel och hans liv. Det gör på riktigt ont att läsa.

Vad finns det att skratta åt? är en gripande bok för andra i samma situation som författaren befunnit sig i, men jag tycker också att den är också ett inlägg i debatten om att det måste få kosta pengar att rädda liv. Jag hade flera gånger lust att ringa någon och skrika i luren att Emanuel måste få hjälp innan han dör. Jag ville att någon skulle förstå allvaret och faktiskt ta tag i situationen.


Det är också en bok för alla oss som helt enkelt är intresserade av våra medmänniskors liv och bryr oss om hur de mår.