söndag 17 september 2017

Kära återseenden efter sommaren



Hos Åsa K med Cattis, Catrin, Heidi, Gerd och Joanna


Det blev tre sena avhopp samma dag, men vi var trots allt ett tappert litet gäng som för första gången träffades en tisdag istället för en onsdag. Det var så färgglatt och fint på bordet att jag fick skynda mig att ta några fina bilder innan vi slängde oss över all den goda maten.

Under sommaruppehållet hade alla läst olika böcker med orden INTE eller ALDRIG i titeln och det är alltid roligt att få nya boktips, som det blir när ingen har läst samma bok som någon annan. Eller riktigt sant är det faktiskt inte den här gången. Två hade läst samma bok och två hade lyssnat respektive läst en annan.

De två som läst samma hade valt Inte mera ärtsoppa av Elsa Andersson och Liselotte Bergenzaun Abel. Det är en bok om utbrändhet och vägen vidare. Berättelsen bygger i stora delar på Elsa Anderssons egna upplevelser och erfarenheter och medverkar gör även hennes terapeut Liselotte Bergenzaun Abel. Båda läsarna tyckte att den var intressant, men de hade inte blivit intresserade av den om de enbart hade sett den i en bokhandel. Varken titel eller omslag lockade. Nu visste de dock vad boken handlade om och tyckte att innehållet kunde vara läsvärt trots allt. En del kunde de känna igen från sig själva eller andra, men en del kände de sig främmande inför.

De andra som läst respektive lyssnat på samma bok hade valt Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Hon som lyssnat behövde sällskap i öronen under sitt arbete med att anlägga trädgården, men efter ett tag blev det för komplicerat, så hon valde att inte lyssna klart utan gick vidare till andra böcker istället. Anledningen till att det blev lite besvärligt var att det är två parallella historier genom hela boken och dessutom hoppar de fram och tillbaka årsmässigt. Sådant gör sig inte bra i ljudformat, tyvärr. Det är betydligt enklare att läsa en bok som är upplagd på det viset för om du någon gång hajar till över något som verkar märkligt är det bara att bläddra tillbaka några sidor. Du ser du direkt via kapitelrubrikerna att det är ett helt annat årtal än det du läste i förra kapitlet.

Jag var den som läst samma bok och det är en riktig tegelsten att fördjupa sig i. Hela 600 sidor att bita tag i. Den handlar om Marie-Laure, som blir blind redan som liten flicka, och Werner, som tvingas in i den tyska armen under kriget. Den är intressant, välskriven, tankeväckande och trots att den är rätt otäck ibland är den mycket läsvärd. När man läser är det inga bekymmer att hålla ordning på tiden och de olika berättelserna men jag förstår absolut att det är annorlunda om man lyssnar, så läsning rekommenderas framför lyssning i detta fall.

Andra böcker som trädgårdsanläggaren hann lyssna på var hela trilogin om sekten på Dimön. Hon betade av Sekten på Dimön, Sekten som återuppstod och Sektens barn av Mariette Lindstein i ett nafs och tyckte, precis som jag, att det var viktiga och bra böcker. Eftersom författaren har 25 års erfarenhet av att ha varit med i Scientologerna vet hon hur det går till bakom den putsade fasaden och hur man kan få människor att gå med på de mest underliga saker. Fascinerande och ryslig läsning!

Vi kunde också glädja oss åt att en i gänget har fått ett nytt jobb. Efter att ha arbetat på samma ställe i många år var det dags för en omorganisation och då passade det utmärkt att se en annons på ett mycket lockande jobb. Sedan gick allt mycket fort och jobbet blev hennes. En del pendlande blir det jämfört med det förra jobbet, men de som redan pendlar försäkrade henne om att man vänjer sig och att det kommer att gå utmärkt.

Annat som vi hann prata om var att flera av våra barn helt nyligen börjat på gymnasiet. Så här långt verkar alla nöjda med sina val och det känns fint. Det kommer helt säkert att bli tre spännande år för dem alla.

En sak som jag egentligen väldigt gärna ville berätta och som hade passat riktigt bra att avslöja just i en bokcirkel var det faktum att min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016. Det gjorde mig så otroligt glad och stolt. Inte minst för mina fantastiska intervjupersoners skull. Den fina utmärkelsen visar ju att de inte berättat sina historier förgäves utan att de är viktiga och värdefulla. Det gör mig så glad. Tyvärr var det tokhemligt på vår träff och först fredagen den 8 september blev det officiellt. Då var jag uppe i Stockholm och mottog ett den fina utmärkelsen och sedan susade jag ner till Onsala redan samma kväll.

Något vi inte pratade om alls, och som egentligen borde stått på agendan, var den planerade övernattningen med bokcirkeln. Detta blir återigen något vi får ta i mejl och med tanke på att vi var så pass få denna kväll var det kanske lika bra.

Den nya månadsboken, som kvällens värdinna valde, är en feelgoodhistoria, som har fått goda omdömen på internet. Den finns både som ljudbok och som pocket, så den kommer säkert att falla många i smaken. Den heter Det kommer alltid en ny himmel och är skriven av Lori Nelson Spielman. Idén är riktigt bra, så jag hoppas att den kommer att vara lika bra när man läser den. Den handlar om en mamma som inte har lång tid kvar att leva och hon vet att hennes dotter inte är lycklig trots att hon på ytan verkar leva ett bra liv. När testamentet efter den avlidna mamman ska läsas upp får dottern en lapp med de livsmål hon själv skrev upp som ung, men som hon aldrig förverkligat. Nu vill hennes mamma att hon gör det.

Anledningen till att bokcirkelträffen ägde rum tisdag den 5:e istället för onsdag den 6:e var att jag fick gäster från Australien på kvällen den 6:e. Samma kväll hade maken och jag 20-årig bröllopsdag, så det blev champagne och en flott trerättersmeny här hemma istället. Anledningen till uppdateringen av hemsidan dröjt så är exakt densamma. Det gäller att passa på att umgås med så långväga vänner när de väl kommer.

Innan vi ses på bokcirkelträff nästa gång kommer den årliga Bokmässan att ha ägt rum i Göteborg och som vanligt kommer jag att finnas i Grim förlags monter B04:79. Dit är ni alla välkomna för att kramas och prata böcker.

Varmt välkomna!




torsdag 24 augusti 2017

Boken Mitt hjärta landar i mitt hjärta


Idag släpps Mitt hjärta av Sten Jeansson och det är en fantastisk bok som genast landade i mitt hjärta.

Som redaktör läser jag väldigt olika manus och det är just det som gör att jobbet är så stimulerande och roligt. En dag fick jag förfrågan om att läsa Sten Jeanssons manus Mitt hjärta. Jag fick veta att manuset var på nästan 400 sidor, så det första jag frågade var om författaren kunde tänka sig att ta emot förslag på hur han kunde korta texten. Det är nämligen få böcker som håller för så många sidor. Särskilt om man inte är en etablerad författare med stor vana av att skriva böcker.

Författaren var dock inte så intresserad av att skära i manuset och det var bra för mig att veta det, för då kunde jag läsa utifrån dessa förutsättningar. Han ville gärna ha synpunkter på det han skrivit, men han ville ha med det han skrivit ner, för det fanns en anledning till att det fanns där.

Och jag kunde inte hållit med mer. Allt som står i boken behövs för att ge den fylliga bild som är nödvändig. Det är inte alls en massa utfyllnad som jag var rädd för, utan tvärtom behövs vartenda ord och varenda sida för att berätta denna gripande historia. Så snart jag började läsa var jag helt fast. På sätt och vis var det som en deckare - jag ville veta hur det skulle gå. Jag var tvungen att läsa bara några sidor till. Bara ett kapitel till. Genast.

Med stort intresse läste jag sida för sida och de allra flesta känslor man kan drabbas av slogs om plats i min kropp. Jag var ledsen och arg, uppgiven och frustrerad, överväldigad och rörd... Men allra mest var jag nog ändå fascinerad och imponerad. Vilken makalös berättelse Sten ger oss. Den är full av kämpaglöd och envishet, men minst lika full av engagemang och djup kärlek. Varenda sida andas passion, kraft och beslutsamhet och de 382 sidorna som boken landade på kändes mycket väl avvägda, precis som Sten antydde i början.

Boken, som släpps idag genom Whip media, handlar om när Sten Jeanssons fru Birgitta blir svårt sjuk. När hon en vårdag vandrar iväg i bara tofflorna, trots att det regnar ute, ställs tillvaron för hela familjen på ända. Hon vet inte varför hon gick ut, utan blir helt förvirrad när hon upptäcker var hon är.

Det visar sig så småningom att Birgitta drabbats av en allvarlig hjärntumör och Sten bestämmer sig för att göra allt som står i hans makt för att hans hustru ska få så bra vård som möjligt. Men riktigt så enkelt blir det inte. Varken vård eller hjälp är en självklarhet utan det blir en kamp på flera plan. Mot både landsting och kommun. Samtidigt som kampen mot själva tumören bokstavligt talat är på liv och död.

Den hjälp som de flesta av oss tror att vi automatiskt får när vi blir sjuka uteblir och istället blir det Sten som får slåss för att Birgitta ska få hjälp. Han sköter sitt yrkesarbete på kvällar, nätter och när Birgitta vilar - all övrig tid ägnar han åt att ta hand om sin fru. När operationen i Sverige misslyckas vänder han sig till Tyskland för att få experthjälp. Kampen mot sjukdomen kommer att pågå under flera år och det är riktigt tufft för både Birgitta och Sten.

Mitt hjärta är en kronologisk berättelse där vi för följa händelseförloppet genom både ramberättelsen och genom mejlväxlingen med olika instanser och parter. Det blir många turer fram och tillbaka och det är smärtsam och gripande läsning. Men det är också viktig läsning. Dels för att det är intressant i sig att ta del av olika livsöden för att få ett bredare perspektiv på livet, men även för att vi ska förstå hur vården fungerar. Eller i många fall tyvärr inte fungerar.

Sten Jeansson skriver både ledigt och lättläst och trots att vi är många som inte har så stor erfarenhet av det han berättar om känner vi som läsare oss alltid involverade. Allt vi behöver veta förklaras på ett så smidigt sätt att vi inte knappt ens märker att vi faktiskt lär oss saker under resans gång. Vi känner oss aldrig utanför, utan vi är där och delar makarnas kamp. Det är mycket skickligt att kunna skriva på det sätt som Sten gör och det skapar en ovärderlig närhet till läsaren.

Jag tycker också mycket om boken som fysisk produkt, för nu är ju manustiden förbi och det har blivit en riktig bok. En så här varm och fin berättelse kan absolut inte tryckas mellan hårda pärmar och det har heller inte gjorts. Tvärtom är det ett mjukt omslag med flikar där den första presenterar Birgitta och den andra Sten. På framsidan finns en vacker bild av Birgitta som ung - innan sjukdom och plågor beskar makarnas liv allt mer för var dag som gick.

Även inuti är boken snygg. Det är tydligt vem som skriver vilket mejl och alla mejl är kursiva till skillnad från den övriga texten. Det gör att det även visuellt är lätt att få en överblick när man bläddrar i boken.

Mitt hjärta är en av årets allra viktigaste och mest berörande böcker. Visst handlar den om cancer, sjukdom och elände som får ögonen att tåras många gånger och nog blir man galen på tingens ordning när det kommer till vård och omsorg, men den värmer också ens hjärta. Att det finns människor som Sten, som är beredda att göra allt, och ytterligare lite till, för sin själs älskade ger hopp om mänskligheten.

Mest av allt är Mitt hjärta en bok om djup kärlek och för det har den för alltid en särskild plats i mitt hjärta.

lördag 29 juli 2017

Läsvärt och otäckt i Sektens barn

På nationaldagen, i strålande vackert sommarväder, var jag på releasefesten för Sektens barn, som är den avslutande delen av trilogin om sekten ViaTerra av Mariette Lindstein. Jag har inte hunnit läsa boken förrän nu, men nu är det gjort och jag måste säga att det var svårt att lägga den ifrån mig när jag behövde göra annat. Den var mycket spännande rakt igenom och ett absolut måste för den som läst de två första delarna.

Det var kul att träffa Mariette IRL på Akademibokhandeln i Halmstad (där den sprudlande butikschefen Ulrika Larsson sätter färg på butiken), för sedan jag läste den första delen i serien har vi blivit vänner på Facebook och där har vi följt varandra i ett par år nu. Jag har med stor glädje tagit del av Mariettes framgångar (inte minst när hon tilldelades Crimetime Specsavers Award för bästa deckardebut 2016) och hon är värd varenda sekund i rampljuset och vartenda gott ord som sägs om hennes böcker, för de är så viktiga.

Jag älskar viktiga böcker, böcker som vill något. Böcker som enbart underhåller eller bjuder på förströelse har självklart också sin plats i litteraturens värld, men böcker med ett djupare syfte fångar gärna mitt hjärta lite extra. Det är ingen slump att jag själv skrivit två böcker på temat självmord i ett försök att påverka och göra världen till en bättre plats. Mariette gick som tjugoåring med i Scientologikyrkan och först efter 25 år i sektens garn rymde hon därifrån. Hennes långa och breda erfarenhet av scientologerna använder hon i sina tre böcker om den fiktiva sekten ViaTerra, som styrs med järnhand av den karismatiske, men också oerhört lynnige och tyranniske, Franz Oswald.

Först ut i serien var Sekten på Dimön, som handlar om hur den unga Sofia Bauman dras in i ViaTerra, och därefter kom Sekten som återuppstod, som handlar om hur Sofia Bauman försöker återerövra sitt liv efter åren i sekten. Nu avslutas alltså serien med Sektens barn,  där handlingen till stor del kretsar kring Sofia Baumans dotter Julia och Franz Oswalds söner Vic och Thor.

Det har gått femton år sedan Sofia flydde från ViaTerra och hon lever tillsammans med sin man Benjamin och dottern Julia ett lugnt liv i Henån på Orust. Hon driver ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men en fruktansvärd storm totalförstör härbärget och det hon byggt upp.

Det har varit helt tyst kring Franz Oswald under åren, men han har inte alls gett upp drömmen om att ta över världen, så han skapar en skola för barn, där de ska lära sig arbeta hårt och ta till sig av hans teser från tidig ålder. Jordens barn kallar han dem och de, som är framtidens hopp, ska tilltala honom Chefen. Det gäller även hans egna barn. Med sin armé av tappra, trogna och lydiga soldater tänker han erövra världen och den som går emot hans vilja eller gör något han inte kan acceptera utsätts för grymma straff.

Det är oavbrutet ryslig läsning. Jag tycker så synd om alla barnen, inte minst Thor, som är den av Oswalds söner som far mest illa. Julia fascineras av sektledaren och trots sin mammas tydliga varningar känner hon en stark lockelse till honom. Särskilt som hon tycker att Henån är en trist håla som hon inte fort nog kan komma ifrån. Hon vill ha betydligt mer spänning i sitt liv och lite mer intressant blir det när hon träffar Matt, en lärarassistent som väcker hennes intresse.

Sektens barn hade varit intressant och spännande oavsett författarens egen bakgrund, men när man vet att Mariette själv överlämnade sin son John till ett läger för scientologernas barn kryper berättelsen ännu mer under skinnet. John fick aldrig berätta för sina föräldrar vad han utsattes för och precis som alla föräldrar var Mariette och hennes man övertygade om att gjorde det allra bästa för sin son. Först i efterhand har hon fått veta hur det egentligen var bakom den putsade fasaden.

Idag vill sonen inte alls tala om sin förlorade barndom och sin tuffa uppväxt inom Scientologikyrkan medan Mariette gör precis tvärtom. I flera år har hon både skrivit böcker och föreläst om hur man kan fastna i en sekt och en sak som hon poängterar är att det går långsamt. Det tycker jag är viktigt att tänka på. Allt sker inte på en enda dag, utan sakta, sakta, blir straffen hårdare och världen utanför stängs av mer och mer. Allt detta är skickligt skildrat i alla tre böckerna.

Jag rekommenderar varmt hela trilogin till alla som gillar spänning, men också till alla som är intresserade av människor och deras liv. Sektens barn är en riktigt bra avslutning på denna viktiga och läsvärda serie.

söndag 25 juni 2017

Boktips för blivande författare

min författarblogg skriver jag mest om mitt eget författarskap, men jag skriver också ibland om mitt arbete som redaktör. Det här med begrepp och terminologi är svårt och många undrar över skillnaden mellan lektör och redaktör. Jag föredrar att vara redaktör eftersom det passar min petighet allra bäst.

En lektör arbetar vanligen med manuset som helhet. I början blir det fler kommentarer än mot slutet och sedan sammanfattas hela manuset när det gäller bland annat språk, karaktärer, tempo och handling övergripande på några sidor.

En redaktör kommer oftast in mot slutet. Ofta har författaren då redan haft några testläsare (det kan vara ärliga, läsvana vänner, författarkollegor eller andra du litar på) och kanske en lektör och slutligen kommer en redaktör in som petar i allt från kommatecken och ordval till karaktärer och händelseförlopp. Tanken är att det då ska vara finliret som återstår. Grovjobbet är redan gjort, troligen under några intensiva redigeringsrundor.

Detta leder oss till själva redigeringen. När det gäller böcker handlar redigeringen om att putsa, fixa och få texten att skina som nyputsat silver. Det är ett viktigt arbete. När de flesta tycker att de är helt klara och att manuset är redo för utgivning i bokform återstår ofta ett par, tre månader av gediget redigeringsarbete. Det gäller för såväl debutanter som etablerade författare. De flesta vet att en text mår väl av att nagelfaras av någon utifrån och sedan förädlas så att den når sin fulla potential.

Men vad är det man ska fokusera på när man redigerar? Den frågan får jag ofta när blivande författare vill anlita mig som redaktör, det vill säga en extern läsare i slutfasen av skrivandet. "Vad ska jag tänka på innan du får texten?" är den i särklass vanligaste frågan jag får. Om man anlitar en lektör eller redaktör kommer denne säkert att ge en massa konkreta förslag på just din text, men faktum är att du själv som författare kan göra en hel del innan ditt manus når en lektör eller redaktör. Om du själv gör en stor del av jobbet från början kommer du att få ännu mer konkret feedback som lyfter din text till oanade höjder.

Nyligen kom en bok som är riktigt bra, pedagogisk och strukturerad när det gäller just redigeringsarbetet. I Steg för steg till ett perfekt manus av Sissel Myrup får du en massa verktyg för att vässa ditt manus ytterligare. Oavsett hur klar du tycker att du är är jag säker på att det finns något för alla författare i vardande att hämta här.

Precis som titeln antyder lotsas du steg för steg och det finns dessutom utmärkta checklistor att bocka av längs vägen. Det finns många böcker som handlar om själva skrivandet och att marknadsföra och sälja böcker, men just redigeringsfasen har varit lite styvmoderligt behandlad fram tills nu.

Under sommaren brukar många hitta lite tid för att fila på det där manuset som vilat i skrivbordslådan (numera är det förstås i datorn, men ni förstår principen) och då är denna bok en perfekt vän att hålla i handen. Jag läste Steg för steg till ett perfekt manus som redaktör och så fort jag fick texten insåg jag att detta blir en bok som kommer att hjälpa många framöver. Den är precis som tydlig, peppande och konkret som den behöver vara.

En tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Med Steg för steg till ett perfekt manus kommer du helt säkert närmare din dröm. Jag rekommenderar varmt denna genomtänkta och välskrivna bok, så vad väntar du på? Skriv på och sedan är det bara att grotta ner dig i den härliga redigeringsfasen då allt får liv på riktigt. När du gått igenom alla tips som finns i den nätta boken på 70 sidor kommer du säkert att ha ett kanonmanus. Då läser jag gärna det.

Tillsammans ser vi till att ännu fler fantastiska böcker når handeln.

Lycka till med redigeringen - den är värd varje minut av din tid!

lördag 10 juni 2017

Säsongsavslutning i busväder


                       

Hos Fia med Sofie, Åsa Ö, Malin, Catrin och Joanna


Det var en riktigt ruskig kväll när vi träffades hemma hos kvällens värdinna och vi fick nöja oss med att njuta av den vackra trädgården inifrån. Det blåste stormbyar och regnet piskade, men vi hade det i alla fall mysigt inomhus.

Det blev en del sena avhopp under dagen, men så är det ibland. Det är säkert den långa och kalla våren som varit en del av boven i dramat, för flera var förkylda och kom inte av den anledningen. Det brukar vara andra skäl i juni, men så kan det bli.

Vi som var på plats fick desto mer gott att äta. Vi bjöds på både kokt ägg och rökt lax och det allra vackraste och godaste var förstås den fina marängtårtan som trollades fram som en välkommen efterrätt mot slutet av kvällen.

Den här gången var vi ganska disciplinerade och pratade direkt om maj månads bok, Alla delar av dig av Charlotta von Zweigbergk. Vi var flera som läst eller lyssnat på den och vi tyckte att grundidén var intressant, men att det också var en smått bisarr historia. Handlingen kretsar kring Simon, som är psykolog och som bjuder sex personer till en ö för att göra en psykologisk studie på människor som fått nya organ. Redan första kvällen börjar dock de inbjudna misstänkta att allt inte står rätt till och känslan blir lite som i Och så var de bara en (tidigare Tio små negerpojkar) av Agatha Christie. De är isolerade ute på en ö och vad ska hända egentligen? Simon verkar inte helt frisk, men hur illa är det egentligen?

En del tyckte att Simon var för otäck som person och att han inte kändes trovärdig. De tyckte att han var alldeles för fixerad vid det som han ser som sin stora uppgift här i livet och att han borde ha släppt tankarna på att genomföra sin plan för flera år sedan. Exakt vad det handlar om avslöjar jag inte här i bloggen, men det är väldigt centralt för handlingen, så utan den fixa idén hade det knappast blivit en bok.

Någon reagerade också på tidslinjen i boken för den började i nutid och gick sedan rejält tillbaka i tiden för att sedan avslutas i nutid igen.

Själv köpte jag faktiskt det mesta i boken, men höll absolut med om att Simon var otäck. Jag såg honom dock som psykiskt störd och genom det kom han undan med mycket av sina knepigheter och idéer. Jag har börjat lyssna lite mer på böcker och för mig är det fortfarande stor skillnad på att läsa och lyssna, men jag tycker att det går allt bättre och den här boken passade bra att lyssna på. Uppläsaren Maria Lyckow var bra och även om tillbakablicken inte kändes helt nödvändig för berättelsen störde den inte lyssningen, vilket tidshopp faktiskt kan göra.

Vi trodde nog att samtalet kring boken skulle leda till fler egna reflektioner kring organdonation, men riktigt så blev det faktiskt inte. Kanske för att vi spontant berört ämnet tidigare, men kanske också för att vi hade så mycket annat att prata om också.

Jag vill ändå gärna passa på att tipsa alla om att antingen berätta för sina nära och kära om de vill donera sina organ eller inte om möjligheten skulle dyka upp i framtiden eller gå in på Vita arkivet och fylla in hur man vill ha det. Där kan man även fylla i en hel del annat. Att fundera på sin egen död och begravning när man är fullt frisk och har tänkt att leva många år till kanske känns konstigt, men när jag gjorde det för flera år sedan var det av omtanke om mina närmaste. Om något plötsligt skulle hända mig ville jag inte att de skulle behöva ställas inför de svåra besluten, utan jag ville hjälpa dem genom att berätta vad jag själv önskade. I den kris som alltid uppstår när någon går bort är det ändå möjligt att göra det lite, lite lättare för de anhöriga och det tyckte jag var så värdefullt att jag inte tvekade en sekund på att ta ställning och skriva ner mina tankar.

Resten av kvällen kom att till stor del ägnas åt våra arbetsliv. Någon har arbetat på samma ställe i 25 år och är därmed inbjuden till en Veteranfest, medan några andra söker nya jobb mitt i livet. Det är så kul med denna bokcirkel, för vi är verkligen en härligt brokig samling kvinnor.

Vi diskuterade också vilket tema vi ska ha under sommaruppehållet, då vi läser lite friare än vanligt. Jag tycker att det har varit roligt när vi haft teman som gått lite utanför boxen och inte varit typ biografier eller deckare, utan valfri bok där färgen orange dominerat omslaget eller prisvinnande böcker. Alltså försökte jag själv komma på något inför juniträffen.

Då kom jag att tänka på en bok som jag funderade på att välja senast jag valde bok, men den föll helt bort eftersom den är på 600 sidor och det är omöjligt för de flesta av oss att hinna läsa så många sidor på en enda månad. Jag kunde ändå inte släppa tankarna på den utan jag ville trots allt läsa den eftersom jag har hört så mycket gott om den. Den heter Ljuset vi inte ser och är skriven av Anthony Doerr. Jag tänkte att man skulle kunna ha temat att ordet INTE ska finnas med i titeln. Jag googlade lite och upptäckte att det finns många böcker med INTE i titeln, så jag funderade vidare på om man skulle kunna tänka sig en motsats till INTE för att få lite större valfrihet, men det finns ju inget klockren motsvarighet till detta ord, så jag fick tänka vidare. Då funderade jag på om vi skulle kunna ha en negation till, nämligen ordet ALDRIG.

Efter lite googlande även där bestämde jag mig för att lansera idén och den föll i god jord, så under sommaruppehållet läser vi valfri bok där titeln innehåller INTE eller ALDRIG. Vi konstaterade att det är ett tema som inte hade känts lika bra under vintern, då mycket är mörkt och tungt, men på sommaren kan det fungera väl tillsammans med sol, värme och sköna dagar. Böckerna på bilden är några av dem jag hittade i min bokhylla och som passar temat. En del känner vi igen som tidigare bokcirkelböcker, men om någon inte hunnit läsa dem kan de vara bra tips.

Nu återstår bara att önska er alla en riktigt fin sommar och så ses vi igen till hösten. Observera när träffen äger rum, för den är en tisdag och inte en onsdag.

Ha en riktigt härlig sommar!




onsdag 24 maj 2017

Grymt boktips: Innan ankorna drunknar



Det händer inte så ofta att jag önskar att jag var i sådär 18-årsåldern igen, även om det på många sätt var en härlig tid. Nu har det dock hänt och det beror på något så märkligt som en bok. Jag önskar så att jag fått läsa Innan ankorna drunknar av Ivana Vukadinovic medan jag varit i den perfekta målgruppen, unga vuxna (15-25 år). Redan i den åldern älskade jag bra böcker, men det var inte så värst vanligt med riktigt bra och rent av lite pretentiösa böcker för just den åldern när jag befann mig i den. Istället läste jag mest "vanliga vuxenböcker" och det gick för all del också bra, men vilken dröm att vara i de sena tonåren och få läsa Innan ankorna drunknar.

Den kryptiska titeln är hämtad ur en dikt som Ivana skrev när hon var sjutton år och det berättade hon för mig när jag intervjuade henne till Whip medias hemsida. Som jag skrivit tidigare är jag ganska ofta redaktör för böcker som Whip media ger ut och jag har också gjort en och annan spännande och trevlig författarintervju som återfinns på förlagets hemsida.

Boken Innan ankorna drunknar, som kom ut i slutet av april, handlar om Zandra, som är 18 år och vill göra misstag med flit för att kunna ha något att skriva dikter om. På planet till New York träffar hon Oliver, som är betydligt äldre och mycket mer världsvan, och hon tänker att han kan vara det perfekta misstaget. Hemma väntar pojkvännen Johannes och otroheten i den amerikanska storstaden gör att hon får dåligt samvete. Detta leder i sin tur till ätstörningar som kommer att genomsyra Zandras liv.

När Zandra kommer hem praktiserar hon på sommaren som fotograf på en lokalredaktion och där träffar hon Tanja, som kämpar på som ensam redaktör medan tankarna för henne allra mest kretsar kring exmannen. Det märks så väl att författaren har insyn i hur livet på en lokalredaktion kan te sig. Precis som jag är även Ivana journalist och vi vet rätt så väl hur det kan gå till på en tidningsredaktion.

Innan ankorna drunknar är en av de böcker som jag läst som redaktör och jag måste säga att det var en fantastisk bok redan när jag fick den som manus. Jag föll handlöst för både berättarstil och språk och märkte att jag kom in i en alldeles speciell stämning när jag satt med manuset. Allt var så genomtänkt, välarbetat och ja, kanske rent av uppfriskande? Det gick bara inte att lägga manuset ifrån sig, så där satt jag och njöt av språket som flöt fram som en vårbäck. Som en vårbäck? Hu, så klichéartat skulle författaren aldrig själv uttrycka sig. Jag kunde bara inte låta bli för att visa skillnaden mellan klyschor och ett eget sätt att skriva. Här kommer istället några ljuvliga Ivana Vukadinovic-formuleringar som jag bara älskar:

Vi delar inga drömmar längre, sover långt ifrån varandra. Hela tillvaron är som att andas genom ett sugrör.
Rösten är som att komma in och hem till en ljuvlig mardröm. Jag känner mig tjock i själen.
Verkligheten är alldeles för vass, jag är skör som blödande glas, is som går sönder i andetag.


Jag var trollbunden av författarens alldeles eget sätt att skriva. Innan ankorna drunknar är poetisk (utan att vara svår), inkännande (utan vuxna pekpinnar) och precis som en bal på slottet: alldeles, alldeles underbar.

Läs den oavsett vilken ålder du själv är i - Innan ankorna drunknar är värd varje minut av din tid.

fredag 19 maj 2017

Två böcker av Charlotta von Zweigbergk


Det blev ju lite tokigt på vår träff när hon som skulle välja månadens bokcirkelbok inte dök upp, men det tog bara ett par dagar så kom det mejl till oss alla vilken bok hon valt. Denna månad ska vi läsa Alla delar av dig av Charlotta von Zweigbergk. Författaren nominerades 2016 till Augustpriset för sin bok Fattigfällan, som jag själv har lyssnat på och också tipsat om i bokcirkeln. Jag har länge tänkt att blogga om den men tiden har inte räckt till, så jag tar tillfället i akt att skriva några ord om den nu när författaren ändå är aktuell i bokcirkeln.

Fattigfällan handlar om den medelålders kvinnan Beata, som en dag drabbas av en sjukdom som gör att hon blir sjukskriven en längre tid. Hon har varit egenföretagare i många år och när hon nu för en gångs skull behöver hjälp från samhället för att klara sin ekonomiska situation är inte alls hjälpen så självklar att få. Hon har betalat skatt i alla år och försörjt både sig och fyra numera vuxna och utflugna barn, men det skyddsnät hon trott finns, och som hon med sina skattepengar också bidragit till, visar sig ha massor av stora maskor och hål.

Fattigfällan är en mycket viktig och gripande historia som gör mig konstant upprörd och när jag till slut lyssnat färdigt på boken har jag lust att skriva till alla politiker, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan samt Gud och hans moster att det bara inte får gå till så här. Jag blir faktiskt galen av frustration över allt som sker.

När man tror att man hört allt elände och alla bekymmer som möjligen kan dyka upp kommer ytterligare ett problem. Och sedan ett till. Och självklart ytterligare ett. Så är det hela tiden och jag lider ofantligt med Beata.

Det är också en ögonöppnare för mig på ett rent personligt plan och då handlar det om hur vi ser på varandra som medmänniskor och vad pengar betyder för oss. Jag förstår helt och hållet att Beatas väninna bjuder på lunch och hon kostar på både sig själv och Beata var sitt glas vin. Det är ju hur snällt som helst när hon vet att Beata har det jobbigt. Jag hade absolut gjort samma sak för en väninna. Men det är inte det Beata vill ha. Inte alls faktiskt. Hon vill hellre ha den där femhundringen, som lunchen kostar, rätt i näven, så hon kan köpa det hon allra mest akut behöver just då. Det kan vara toalettpapper eller mensskydd. Knappast ett glas vin i alla fall.

Visst hade de enskilda kapitlen kunnat kortas lite, men detta är en av de viktigaste böcker som kom under 2016. Precis som med min egen reportagebok När mörkret viker undan för livet, som också kom 2016, är detta en bok som vill säga något. En bok som vill väcka debatt och leda till förändring. Jag blir så himla glad över det; att författare kan ha ett högre syfte och vilja något bättre för sina medmänniskor. Inget fel på underhållning, vi behöver naturligtvis det också, men det finns något i den långa, utförliga och genomarbetade formen som en bok har som tilltalar mig enormt.

Avslutningsvis vill jag också säga att uppläsare Louise Raeder gjorde ett fantastiskt jobb med inläsningen. Hon låter precis lagom indignerad och uppgiven och hon talar i ett perfekt tempo. Ibland när jag kände att jag knappt orkade med fler motgångar för Beata var det faktiskt uppläsaren som gjorde att jag var tvungen att lyssna lite till.

Som ni förstår har jag hyggliga förväntningar på Alla delar av dig (och jag har redan börjat att lyssna på den, men har den även i pocket) efter att ha lyssnat på Fattigfällan. I början av juni får vi veta om Charlotta von Zweigbergk lyckas infria dem. Ämnet är i alla fall oerhört intressant, organdonation.