tisdag 7 februari 2017

Intressant, men lite anonym, bok om vin


En bok kan nästan inte bli mer anonym är den som kom hem i brevlådan nyligen. Det var förlaget Bokfabriken som via mejl undrade om jag ville  läsa och skriva om boken Vin och eftersom jag så smått håller på att odla mitt intresse för vin och olika druvor kunde jag inte motstå erbjudandet. Jag tackade ja och strax dök det upp en alldeles vit bok med svart rygg och de tre bokstäverna VIN på framsidan.

Det var allt.

Inga maffiga bilder på fylligt rödvin i motljus, inte några höga champagneglas som höjdes mot en klarblå himmel och inte det minsta lilla vitvinsglas bland skrattande unga kvinnor kring ett bord dignande av allehanda godsaker. Inte ens ett enda författarnamn varken på framsidan eller ryggen och inte en baksidestext heller. Minimalistiskt omslag, skulle man kunna säga utan den minsta överdrift.

Men innehållet då? Är det likadant? Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Det är lika stilrent och tydligt, men det är samtidigt oerhört mycket mer avancerat och färgglatt. På alla uppslag finns genomgående en vänstersida med text och en högersida med bild, så på det viset är det stilistiskt genomtänkt och renodlat även inne i boken, men både text och bild ger ett så mycket fylligare intryck och en så mycket tydligare känsla av vad allt faktiskt handlar om än framsidan skvallrar om.

Många bilder är riktigt tjusiga, som till exempel den med choklad. Jag har sett många mer förutsägbara bilder än den som finns som illustration till kapitlet Choklad, kan jag säga. Den coola bilden får igång min fantasi och jag tycker mig se en flygande vithövdad havsörn som tagit en bit av en marmorerad klippa med sig i sina klor när han försökt fånga ett byte. Det finns ännu fler fantasieggande bilder och jag gillar att man inte valt den allra enklaste och mest självklara bildlösningen. Bilden med sushi är också ljuvlig till exempel.

Hela boken delas in fyra större delar:

Hur man dricker vin
Vin och mat
Vingården
Så gör man vin

Samtliga delar har många intressanta mellanrubriker som exempelvis:

Vad är ett bra vin?
Hur länge kan ett vin lagras?
De asiatiska köken
Vinodling i Nya världen

Det finns också ett kapitel som är speciellt anpassat för den svenska marknaden och det är Svensk vinodling som Anders Öhman, som översatt och varit redaktör för boken, har skrivit. Övriga författare, som man alltså inte hittar på omslaget, utan får leta upp inuti boken är Filip Verheyden, Fiona Morrison och Romana Echensperger, som alla har gedigen kunskap inom det stora och omfångsrika vinområdet.

Det är inte bara själva titlarna på kapitlen som gör mig nyfiken på bokens innehåll utan som sagt även de läckra bilderna och hur texten är skriven. Allt är mycket begripligt även för den som inte är så väl bevandrad i ämnet, men texten når också smått poetiska höjder ibland. Som när druvan viognier, som jag alltför sällan hittar viner av, beskrivs:

Viognier kan upplevas snudd på lättsinnigt oseriös med sitt ymnighetshorn av dofter som aprikos, liljekonvalj och mysk, sin rikt fylliga, krämiga konsistens, alkoholstinna kropp och den typiskt milda syran.

Är det inte läckert? Dessutom får jag i boken veta att druvan på 1970-talet var så gott som utrotad, men att den idag blivit på modet igen. Tur det, för jag gillar den.

En annan verklig favorit är chardonnay. Alla som känner mig vet att den har en speciell plats i mitt hjärta. Inte minst som en kär väninna introducerat det amerikanska begreppet chardonnay hour, vilket innebär att man tar med sig en flaska chardonnay en fredagseftermiddag klockan 17 och så dricker man ett par glas hos någon grannfru innan man kl 18 beger sig hemåt till familjen, middagen och fredagsmyset igen.

Det är inte bara dessa två druvor som fått varsitt eget uppslag i boken, tvärtom finns det femton till som beskrivs grundligt och alla finns på liknande bilder, så man kan se hur både druvklasen och bladet ser ut. Snyggt, allmänbildade och kul, tycker jag.

Vin går absolut att läsa från pärm till pärm, för alla kapitel är tillräckligt korta och intressanta för att hålla intresset uppe hos läsaren, men mest troligt är man som läsare och vinintresserad har den som en uppslagsbok och går tillbaka till den när man ska köpa ett nytt vin, när man undrar vilka kombinationer av mat och vin som är bäst eller när man helt enkelt vill ha inspiration.

De nästan 300 sidorna i Vin innehåller i princip allt man kan behöva veta om det mesta kring vin och det är en bok som med sitt överskådliga upplägg passar en stor och bred målgrupp. Mitt eget exemplar kommer inte att bli stående i bokhyllan länge. Jag kommer helt säkert att plocka fram den snart igen för att än en gång läsa om en speciell druva eller kanske få tips om vad jag ska mumsa på till den där vinflaskan som jag fick i present för ett par månader sedan.




måndag 6 februari 2017

Åsa Persson debuterar på Grim förlag


Idag är det äntligen dags för Åsa Persson att debutera på Grim förlag med romanen Skuggor av ljus

Det är omöjligt att inte bli berörd av Ebba som bor ihop med den unge Mattias, som är både svartsjuk och manipulativ. Trots det är han hela hennes värld och hon accepterar snart att kallas både fet och värdelös. Och att ställa upp på sex närhelst Mattias kallar.

På sin praktikplats som städerska hos polisen träffar hon Kåre, som fastnat i sorgen efter sin fru och som överlevt en svår olycka på jobbet. Två sargade själar möts. Den ena har aldrig fått uppskattning för något i sitt liv och den andre har mist allt han haft.

Skuggor av ljus är en roman om utanförskap, sex och våld. Och att bejaka det som gör minst ont av helvetets olika nyanser. Sanning och förnekelse glider samman och blir ett. Vägen ut går genom fienden. Men är det som står att vinna värt priset det kostar att nå dit?

Det var i oktober 2015 som Annika Bengtsson på Grim förlag fick ett mejl från Åsa där hon bifogade de 40 första sidorna av romanen. Eftersom Grim är ett litet förlag med få författare vägs alla inkommande manus på guldvåg innan de får ett ja, vilket är sällan, eller ett nej, vilket är oftare.

Det var något i manuset som gjorde Annika så pass intresserad att hon ville läsa mer och glad i hågen skickade då Åsa in resten. Efter en genomläsning, där Annika fortfarande var positiv, gick manuset vidare till mig som redaktör. När även jag läst manuset var vi överens; Åsa har en laddad story och hon kan skriva - det här kan bli riktigt bra.

I februari förra året skrevs kontrakt och idag är det alltså äntligen dags för Skuggor av ljus att möta omvärlden. Releasedatumet har visat sig sammanfalla med karaktären Kåres födelsedag och dessutom älskar Åsa måndagar, så dagen är mycket välvald.

Om ni tycker att det är lång tid mellan oktober 2015, då manuset kom in, och februari 2017, då boken kommer ut, är det ingenting mot hur lång tid det tagit för Åsa sedan hon först började skriva på detta manus.

Det är faktiskt hela tjugo år sedan hon började teckna ner berättelsen om städerskan Ebba och polisen Kåre. Vid ett tillfälle var hon beredd att sluta skriva och det var när hela manuset blev totalförstört sedan hon spillt vatten på det värdefulla USB-minne där manuset fanns.

Som tur var bestämde hon sig för att börja om från början och det är hon glad för idag. Hon tycker nämligen att hela berättelsen blivit så mycket bättre sedan omskrivningen.

Jag är övertygad om att Skuggor av ljus kommer att beröra varenda läsare. Det är en välskriven, spännande och otäck historia som fångar in läsaren direkt. Har man väl börjat läsa måste man få veta hur det går för Ebba och Kåre.

Och för Mattias och Jens. Och för Katrin.


lördag 4 februari 2017

Kort mellan trevliga träffar






Hos Heidi med Åsa Ö, Catrin, Gerd, Fia, Sussie, Malin och Joanna

Mellan träffen i januari och den i februari hinner det bara gå tre veckor, så det var nästan som att fortsätta samtalet vi hade senast när vi nu såg igen så snart. Det var trevligt att få komma hem till kvällens värdinna för första gången på länge och eftersom ringklockan inte gav något ljud ifrån sig välde vi bara in utan förvarning.

Januari månads bok hade två läst ut men betydligt fler hade kommit en bit på vägen. Det var lite nervöst för mig som valde boken, för jag älskade Timmarna av samme författare och nu fanns det stor risk att jag skulle bli besviken. Det borde inte vara möjligt att skriva flera böcker av samma höga kvalitet, men man kan aldrig veta, så det var med stor spänning jag valde Snödrottningen av Michael Cunningham.

När vi satt och skulle prata om den började inte jag, utan jag spetsade öronen för att ta in vad de andra läsarna tyckte. Tyvärr visade det sig att de tyckte precis som jag; att den tyvärr inte var så värst bra. Jag var rädd för det och hade kalkylerat med det, men jag blev i alla fall besviken. Det vackra språket som sken så klart i Timmarna och som många kritiker hyllat även i Snödrottningen upplevde ingen av oss. Tvärtom var antalet parenteser alldeles för många och de kändes så otympliga at de bromsade upp läsningen allt som oftast.

Flera tyckte också att meningarna var onödigt långa och det var väldigt roligt för mig att en i gänget hade tagit med sig boken och visade på en av sidorna exakt hur lång en mening var. Vi skattade alla gott och en påpekade att efter fjorton år i bokcirkeln har min petighet smittat av sig så tydligt att det inte bara är jag som gör denna typ av reflektioner numera. Hurra!

Vi tyckte heller inte att karaktärerna fängslade oss. Vi brydde oss inte jättemycket om hur det skulle gå för dem och det är alltid lite trist när man känner så.

När de som kommit halvvägs frågade om det var värt att lägga tid på att läsa ut den sa vi som läst hela att det alltid är trevligt att läsa ut en bok och visst händer det ett par saker mot slutet, men ändå... Det finns bättre böcker att lägga sin värdefulla tid på. Det var vu tyvärr överens om.

Trots att vi inte var så euforiska över boken fanns det annat som muntrade upp oss. Vi pratade lite om tv-serier och biofilmer och konstaterade att det skulle vara kul att gå på bio tillsammans igen någon gång, som vi gjorde med The Danish Girl. Vi ska hålla ögonen öppna efter något som kan passa.

Jag, som arbetar som lektör och redaktör för andra författares manus, fick frågan om vad som skiljer de båda rollerna åt och hur jag arbetar när jag läser manus. Självklart blev det genast spekulationer, för varför vill man veta det? Är det möjligen så att det är någon mer i vårt gäng som drömmer om att skriva en bok? Detta förnekades ihärdigt, men vem vet? Vi får väl se vad som händer framöver!

Lite snabbt pratade vi också om resan vi ska göra tillsammans fredag den 17 mars. Vi kommer alla att bo i samma villa och alla är välkomna när de kan och hinner. På kvällen äter vi middag tillsammans och morgonen därpå blir det gemensam frukost. Mer om detaljerna kring detta tar vi via mejl, så håll utkik där.

En rolig sak som hände mitt under kvällen var att värdinnan plötsligt försvann från bordet och det tog flera minuter innan vi förstod vad hon höll på med. Hon letade efter den nya bokcirkelboken som hon valt. Haha, den hade jag gömt! Så busig var jag!

Vi brukar ju ha det lite som en överraskning på kvällen. När vi umgåtts i några timmar lanserar värdinnan under mer eller mindre dramatiska former boken vi ska läsa tills nästa gång vi ses. Den här gången låg boken helt öppet på soffans ena armstöd och det var det första jag såg när jag klev in i vardagsrummet. Så kunde vi ju inte hade, så jag puttade den helt sonika över kanten, så den hamnade stående mot armstödet och lagom osynlig istället.

Det kunde ju dock inte värdinnan veta, så hon letade i både köket och hallen och överallt efter den. Och jag kunde inte veta att det var därför hon försvunnit, så därför sa jag ingenting förrän en annan i gänget frågade vad värdinnan letade efter. Hoppsan, så det kan gå.

Boken vi ska läsa i februari är Barnet från ingenstans av Kari Rosvall. Det ska bli väldigt intressant att få ta del av denna sanna historia om en liten flicka som föddes in i Hitlers avelsprogram, adopterades av ett svenskt par och hann bli hela 64 år innan hon fick veta sanningen - att hon fötts enbart för att vara en av dem som skulle föra den rena ariska rasen vidare.

Till slut skildes vi åt igen och nästa gång vi ses är det mars. Vår! Det låter helt underbart. Då ska vi prata lite mer om vår resa och vi håller redan nu tummarna för att vädret den 17-18 mars blir så där soligt och ljuvligt som det faktiskt kan vara så dags på året.

Hur som helst, får vi säkert trevligt tillsammans oavsett vädret!

söndag 15 januari 2017

Allvar och gapskratt i sköna doser





Hos Joanna med Catrin, Åsa K, Åsa Ö, Gerd, Cattis, Sussie och Fia

2017 års allra första bokcirkelträff blev en mycket lyckad tillställning hemma hos mig. Det är så roligt att vi kan växla helt vilt mellan allvarliga ämnen och sedan bli hur ytliga som helst och brista ut i gapskratt. De bokcirkelkvällarna är de allra bästa och så var det denna gång.

En i gänget hade i förväg annonserat att hon skulle bli lite sen, så vi väntade med att prata om förra månadens bokval, valfritt av årets nobelpristagare i litteratur och min reportagebok När mörkret viker undan för livet, tills alla var på plats.

Som så ofta blev det då så att vi kom att prata om böckerna ovanligt sent, för det är inte alltid så lätt att avbryta mitt i en diskussion som snart övergår till ett annat ämne och så vidare och så vidare.

Till slut kom vi i alla fall fram till att det var hög tid att prata om böckerna. De flesta hade trevligt nog valt att läsa När mörkret viker undan för livet och eftersom författaren själv var närvarande (petite moi var ju dessutom passade nog kvällen värdinna) utvecklades samtalet till att inte enbart gälla boken så som den blev utan också arbetet med den. Med tanke på bokens ämne, att bära på svåra självmordstankar eller att ha gjort ett eller flera försök, är det inte alls konstigt att frågor väcks om hur det varit att skriva den.

Bokcirkelflickorna vet ju dessutom hur känslig jag är och hur nära jag alltid har till tårar, så det är ganska givet att de undrar hur en sådan som jag orkat skriva två böcker på temat självmord. Jag förstår verkligen deras undran och sanningen att säga har jag själv undrat ibland, men samtidigt har jag drivits av att det är så viktiga böcker och att de faktiskt kan hjälpa människor i kris. Den tanken har varit värt allt.

När jag skrev den första reportageboken på temat, Våra älskade orkade inte leva, grät jag vid flera tillfällen både när jag träffade intervjupersonerna och när jag sedan satt hemma och skrev. Det blev exakt samma sak denna gång. Ibland fick jag vänta med att börja skriva reportaget i flera dagar, för de jag träffat hade så tuffa erfarenheter bakom sig att jag var tvungen att få lite distans innan jag kunde berätta deras historia.

Det var också viktigt för mig att endast ha ett reportage på gång i taget för att kunna ge varje person sin egen röst och ge just den personens berättelse fullt fokus. Detta var något som de som läst boken också tänkt på, att jag själv inte kändes lika tydligt i denna bok som i den förra och framför allt i min debutroman. När de läste min debutroman Nära dig (som jag sedan omarbetade och döpte till Närmare dig) sa flera att det var som att höra mig läsa för dem. Jag själv lyste igenom så starkt, för att de kände mig och för att de vet hur jag vanligen uttrycker mig IRL, även om själva storyn i sig skiljer sig avsevärt från mitt eget liv.

I När mörkret viker undan för livet kände de inte alls samma sak och det tycker jag är intressant. De tror att det beror på att jag utvecklats i mitt skrivande och det har jag säkert gjort, men jag tänker också att de blir allt mer vana att läsa böcker av mig och då kan koppla bort mig på ett annat sätt numera. Spännande är det i alla fall och väldigt skönt att de känner så - det gör mig glad.

När vi talade om detta fick jag också frågan hur mycket av de medverkandes citat som är precis så som de sa och hur mycket jag själv ändrat för att det ska låta bra. Jag skulle vilja säga att allt är fullständigt korrekt återgivet. Visst jag har tagit bort lite upprepningar, tveksamheter och liknande, som alltid förekommer i långa samtal, men i det stora hela har det varit oerhört viktigt för mig att varje person eget uttryckssätt och varje persons egna ordval ska lysa igenom. De som känner de medverkande ska höra att det verkligen är just den personen som sagt det där. Faktum är att flera av de medverkande i båda böckerna påpekat just detta när de fått läsa reportaget om sig själva. De känner verkligen igen sig och det är jag både glad och stolt över, för det är viktigt.

De flesta läsarna hade valt att läsa boken på samma sätt som jag skrivit den, nämligen ett kapitel i taget. Sedan har de fått smälta det och låtit det gå en stund eller ett par dagar innan de börjat läsa nästa kapitel.

En i vårt gäng har på kort tid förlorat flera nära vänner i självmord så för henne var det extra tungt att läsa boken och hon har heller inte orkat läsa ut hela än. Men hon sa något om mitt sätt att skriva som verkligen värmde mitt hjärta. Hon sa nämligen att när hon väl bestämt sig för att läsa ett kapitel så vill hon läsa klart det och då var hon varje gång lättad över att varje kapitel börjar så mjukt och försiktigt att hon vaggas in i berättelsen istället för att kastas in i den och det har verkligen varit en tanke hos mig. Eftersom det är väldigt gripande berättelser om svåra upplevelser vill jag göra det så smidigt som möjligt för läsaren att ta del av historien.

Flera påpekade också att både den senaste boken och den förra har ett väldigt lättläst och flytande språk. Ämnet till trots är de inte alls så tunga som man kan tro och det har varit helt grundläggande för mig. Tanken med båda mina reportageböcker är att de ska ge stöd och tröst och vara en spegelbild för andra och då går det inte att skriva för tungt, för då bryter läsarna ihop istället för att bli stärkta.

Sammantaget tyckte alla som läst att det var en bra, lättläst och gripande bok om många intressanta människor. Och det blev jag självklart jätteglad över.

Några av oss hade lyssnat på låtar av Bob Dylan och en hade till och med börjat läsa en biografi av honom, så helt glömde vi inte bort årets nobelpristagare, även om det blev min bok som stod i fokus.

Annat som vi pratade om under kvällen var att Arnold Schwarzenegger varit på besök i Kungsbacka, minsann. Eftersom han är en favorit från min ungdomstid kom vi att prata om andra stiliga män också och snart åkte våra mobiler runt bordet för att vi googlade upp den ena snyggingen efter den andra. Ibland höll vi med varandra och ibland inte, men någon vi verkligen gjorde var skrattade. Vi hade så fruktansvärt roligt!

Vi pratade också om att göra något extra tillsammans framöver. Vi tyckte alla att vi hade så mysigt när vi åkte på spa för att fira att bokcirkeln funnits i tio år, men efter det har det inte  blivit någon ny resa, trots att vi redan då sa att vi måste göra det oftare än vart tionde år.

Innan vi skildes åt hade vi bestämt oss för ett datum, så det har ni alla fått på mejl, men exakt vad vi ska göra är ännu oklart. Mer om detta tar vi via mejl, så gå gärna in och var aktiv i den tråden.

Till slut var det dags att presentera januari månads bok och det var riktigt svårt för mig att välja, men till slut föll valet på Snödrottningen av Michael Cunningham. Jag pratar väldigt ofta om språket i böcker och kan verkligen njuta av vackra meningar. Den här boken har enligt kritikerna ett vackert språk, så nu är mina förväntningar höga. Det är samme författare som skrivit Timmarna och det är en bok jag älskar, så det är samtidigt med lite skräckblandad förtjusning som jag nu ska läsa ytterligare en bok av honom. Jag har inte vågat läsa någon mer av honom sedan Timmarna knockade mig så fullständigt.

Jag tyckte att titeln passade så bra eftersom vi befinner oss i januari, men det är ju inte en snöflinga på våra breddgrader så helt passande det tyvärr inte med en snödrottning. Eftersom vi har ovanligt kort tid på oss att läsa denna gång är det en fördel att boken inte är så tjock och även det bidrog till mitt val.

Nu håller vi tummarna för att vi kommer på vad vi vill göra för utflykt framöver och att boken har precis ett så vackert språk som jag önskar!

måndag 19 december 2016

Diktaren - julklappsboktips


Jag är med i två författargrupper på Facebook och i den ena frågade i somras debutanten Katinka Bille om det var någon som kände till en bokbloggare som var äldre än de genomsnittliga bloggarna. Då nämndes mitt namn. Det kändes förstås lite konstigt att benämnas som äldre, för inom oss är vi ju alltid unga, men i sak hade tipsaren förstås rätt. Med mina 49 år hör jag knappast till de yngsta bloggarna.

Jag tackade hur som helst ja till att läsa och skriva om Katinka Billes bok Diktaren, men flaggade samtidigt för att det kunde dröja för jag hade en intensiv sommar och höst framför mig. Dock trodde jag inte att det skulle dröja så här länge innan jag fick tid att äntligen läsa boken, men så blev det, tyvärr.

Nu har jag i alla fall läst den och lägger in den som ett julklappsboktips, för jag tror att fler än jag kan tilltalas av denna spännande berättelse från den svenska västkusten. Än finns det tid att julhandla, även om det börjar bli bråttom.

Femåriga Angela försvinner från sitt hem och i sökandet efter henne händer en hel del saker som förändrar livet för flera av de inblandade. I fokus står Paula, som nyligen förlorat sin man och befinner sig i en livskris, den nyblivna journalisten Cattis, som kämpar hårt för att skriva så bra artiklar att hon kan få fast anställning och kattgumman Gerda, som vill ha tillbaka det liv som Diktaren tog ifrån henne för flera decennier sedan.

Berättelsen benämns som en spänningsroman och det är helt rätt kategori för visst är det en spännande roman. Katinka Bille skriver omsorgsfullt och det märks att hon känner mycket väl till det västkustska landskapet. Hon bor själv på Flatön, där handlingen utspelar sig, under sommaren och vintern, men våren och hösten tillbringar hon ombord på en båt någonstans i Europa. Miljöbeskrivningarna är mycket skickligt skrivna och gör att jag snabbt befinner mig där ute i det blåsiga kustbandet.

Alla tre huvudpersonerna fångar mitt intresse. Precis som både författaren själv och romanens Cattis är jag journalist och med den bakgrunden tycker jag att Cattis är en väldigt trovärdig karaktär. Jag känner igen tongångar från små orters nyhetsrapportering och allt kring hennes arbete känns mycket autentiskt, även om berättelsen i sig är fiktiv.

Paula, som ofta åker till sin mamma och pysslar om hennes torra fötter, får en dag höra något totalt oväntat från sin mamma. Mamman är gammal och förvirrad och tror att Paula är tvillingsystern Hanna. Osammanhängande avslöjar hon något hon burit på i hela tvillingarnas liv och det chockar Paula. Och mig. Ibland när jag läser kan jag fascineras över hur författaren lyckats komma på vissa saker. Detta är en sådan sak. Det är när man bär på den typen av idéer som man behöver bli författare för att få användning av tankarna och ha någonstans att skriva ner dem.

Den tredje huvudpersonen, Gerda, är visserligen 80 år, men hon ska verkligen inte räknas bort. Tvärtom är hon en handlingskraftig kvinna och det visar sig när det verkligen behövs.

Dessa tre utgör kärnan i Diktaren, men det är många fler personer än så som dyker upp och jag kanske inte skulle säga att somliga är oviktiga, men saken är att det tyvärr blir lite rörigt i romanens senare del. I början är det bra tempo och allt flyter på. Det är dramatiskt på ett sätt som jag som läsare snabbt dras in i och fångas av. Men sedan blir det rörigt både på grund av att det är många personer inblandade och att det dessutom berättas om saker som händer vid väldigt olika tidpunkter - både förr och nu. Här hade jag gärna sett att allt styrts upp och skalats av lite.

Men denna invändning tar inte bort det faktum att Katinka Bille verkligen kan skriva. Jag gillar den här berättelsen och uppskattar även de övernaturliga inslag som finns. Diktaren är en roman som utspelar sig på många olika nivåer och den är absolut läsvärd. Inte minst tack vare författarens stilsäkra och målande språk.

Det är dessutom en snygg bok rent fysiskt. Den ödesmättade tonen som den blåaktiga framsidan bjuder på gör mig nyfiken och barnets ögon fångar direkt min uppmärksamhet.

Diktaren är som sagt Katinka Billes första roman, men jag hoppas att det inte är den sista. Jag skulle gärna läsa mer av henne.


lördag 17 december 2016

Som Zlatan fast bättre - ungdomsjulklappsboktips


Jag fortsätter att tipsa om böcker som kan bli utmärkta klappar under granen. Nu är det bara en vecka kvar till julafton, men förhoppningsvis hinner ni med lite mer julshopping.

Idag är turen kommen till Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer. Det är en riktigt bra bok om något så ovanligt som en tonårspojke som drabbas av ätstörningar. Simon drömmer om att bli världens bästa fotbollsspelare och när han kommer in på fotbollsgymnasiet är han övertygad om att det är det första steget i en spikrak karriär upp mot toppen. Men det blir inte som han tänkt sig.

En dag får han höra att han borde gå ner ett par kilo för att bli snabbare på fotbollsplanen och det sätter sig så hårt i hans huvud att det inte tar lång tid innan allt i hans liv kretsar kring mat - både att låta bli att äta den, hetsäta allt han kan komma över och sedan kräkas.

Det är smärtsam läsning. Och viktig.

Vi kommer nära Simon och vi får veta hur det är att leva med ätstörningar. Det är uppenbart att författaren vet exakt vad det handlar om, för jag skulle vilja säga att det inte går att skriva så initierat utan att själv ha varit där. Och visst är det så. Niclas Christoffer har själv lidit av ätstörningar och det tog lång tid innan han förstod att han faktiskt var sjuk.

Men Som Zlatan fast bättre handlar inte bara om fotboll och ätstörningar. Inte alls faktiskt, även om dessa är bärande inslag. Tvärtom finns det en fin klangbotten med en död mamma, en flickvän som bor alldeles för långt borta sedan Simon och hans familj flyttat till Skåne och homosexuella vänner. I mångt och mycket handlar boken om den vilsenhet som ofta finns hos tonåringar som försöker att hitta sig själv när omvärlden mest känns förvirrande.

Boken gavs ut på Hoi förlag 2012 och det är en riktigt fin liten bok, tycker jag. Jag gillar det rena svartvita omslaget och att killen på bilden bara står där. Inte en fotboll i närheten. Dessutom väger boken nästan ingenting. Jag blir alltmer förtjust i danskt band, det vill säga boken har en mjuk pärm med invikta flikar som ger extra stadga.

Inuti är boken luftig och lättläst med ganska mycket vitt på sidorna. Det tror jag är tilltalande för ungdomar, som är bokens främsta målgrupp, men det är definitivt en bok som både tonårsföräldrar, lärare och personal inom skolhälsovården med fördel kan läsa.

I höstas gav Whip Media ut Som Zlatan fast bättre som ljudbok och den nominerades nyligen till Stora Ljudbokspriset 2016. Inläsningen görs mycket bra av Emil Rehnström och jag har faktiskt lyssnat på den. Jag är inte alltid så duktig på att lyssna, men det gick alldeles utmärkt här. Tankarna for inte iväg åt ett annat håll ideligen, utan tvärtom ville jag verkligen veta hur det skulle gå för Simon. Så jag kan faktiskt rekommendera boken både som fysisk bok och som ljudbok - den passar lika bra som vilket som.

Jag kom i kontakt med Niclas Christoffer i samband med att han skrivit en saga som heter Farina och den gigantiska Jätten. Den kommer ut till våren och jag blev tillfrågad att vara redaktör för boken. Det visade sig vara en härlig och charmig berättelse i en gammal fin sagotradition och jag blev så förtjust i sättet Niclas skrev på. Han har ett lätt och flytande språk som gör att man sveps med i berättelsen och samtidigt är det både läbbigt och läskigt på en gång. Och varmt. Det finns en kärleksfull och varm ton i berättelsen om Farina och den tog jag genast till mitt hjärta.

När Som Zlatan fast bättre sedan blev nominerad till Stora ljudbokspriset 2016 passade jag på att lyssna på den på Storytel och även om det är två totalt olika historier, så tyckte jag att jag på något sätt kunde känna igen författarens egen fina ton även här.

De andra två böckerna på bilden, Som James Dean fast snyggare och Airtight, har jag inte hunnit läsa ännu, men alla tre böckerna var Niclas snäll nog att skicka till mig förra veckan, så jag ska verkligen se till att läsa dem också.

Känner ni en tonåring som förtjänar en riktigt fin julklapp - här har ni en författare som skriver på ett sätt som de utan tvekan kommer att ta till sig.


torsdag 15 december 2016

Trädgårdslegender - julklappsboktips


Jag tycker det är underbart med vackra trädgårdar och har genom åren gjort några tappra försök ha fint i trädgården. Det har blivit lite varierat resultat, skulle man kunna säga om man är generös. Jag har en väninna som har så otroligt gröna fingrar att Shrek framstår som blek i jämförelse och vår (i alla fall min och hon har inte protesterat) plan är att hon ska komma hem till oss någon dag och berätta vad som kan tänkas trivas var i vår nya trädgård.

Vi har bara bott här i vårt nya hus i två år och mest av allt har min käre make mycket framgångsrikt anlagt en tjusig och tät gräsmatta. Så mycket annat har inte blivit gjort ännu, men det kommer. Hoppas jag.

I väntan på att få njuta av blomsterprakt i den egna trädgården nöjer jag mig med att njuta av såväl trädgårdsbilder som trevliga porträtt av människor, som verkligen vet vad de talar om när de talar om trädgårdar, i bokform.

Lisa Ising har skrivit en bok som heter Trädgårdslegender och i den delar tio profiler med sig av sina bästa råd och tips. Det är en otroligt fin presentbok att ge bort till någon, men lika fin att ha hemma hos sig själv som en coffee table book. Redan framsidan är läcker med de stilrena grå i porträtten som sedan går igen i bänken medan stora gröna blad smyger sig fram från ena sidan och alla de vackra bilderna inuti boken ger en härlig känsla. Jag bara måste få till en prunkande trädgård, tänker jag när jag ser hur mysigt och inbjudande det ser ut med allt grönt och alla färgglada blommor.

Lisa Ising är journalist och har i hela sitt liv varit intresserad av växter. Idag kombinerar hon sitt intresse för skrivande och växter och ett av flera resultat av detta är den alltså den snygga och väldigt trevliga boken Trädgårdslegender.


Några av dem hon intervjuar i boken är Karin Berglund, Lotte Möller och Bosse Rappne (honom känner till och med jag igen!). Men även om flera namn är obekanta för mig är det intressant att läsa om dessa kunniga och inspirerande personer. Som journalist och författare själv är det viktigt för mig att tänka på den röda tråden, men i den här boken berättas bland mycket annat om formgivaren Signe Persson-Melins gröna tråd. Såklart det finns en grön tråd också här i livet.

Det finns även avsnitt som heter saker som Ängen, Dammen och Den lilla trädgården. Boken är full av tips och fakta på ett sätt som ger den bredd för både novisen och experten, tycker jag som helt klart räknas till den första kategorin.

Trädgårdslegender är en perfekt bok för trädgårdsälskaren. Och för den som skulle vilja göra sin trädgård lite mer älskvärd.