Radhusdisco får mig att le



Jag har varit lite nyfiken på Radhusdisco av Morgan Larsson ett tag, men inte så nyfiken att jag brydde mig om att köpa den som inbunden bok, utan jag väntade tålmodigt tills den släpptes som pocket.

Jag visste att den handlade om en killes barndom i en svensk småstad och att vi var ungefär jämngamla, så mycket skulle jag säkert känna igen. Inte förstod jag när den släpptes att den utspelade sig i Trollhättan, där jag själv bott och jobbat i många år. I så fall hade jag köpt den direkt. Jag kände ju igen precis allt.

Nåja, allt rent geografiskt, åtminstone. Det där med den trånga förhuden har jag ju ingen egen erfarenhet av och inte heller har jag trott att jag varit indian, men alla ställen och varenda låt som nämns är inristade i mitt medvetande för resten av mitt liv, för jag har verkligen varit där och jag har spelat låtarna.

Faktum är att jag får lust att sätta ihop en låtlista på Spotify med alla hits som Morris och hans kompisar lyssnar på, för det är riktigt bra musik som utan tvekan slår an en positiv ton inom mig.

Radhusdisco är en härlig berättelse med extremt hög igenkänningsfaktor och jag har lett så många gånger under läsningens gång att jag måste sett rent fånig ut vid poolkanten där jag suttit. Ibland har jag även skrattat högt för mig själv och understundom har jag blivit generad å Morris vägnar.

Historien börjar i en lägenhet i Kronogården, stadsdelen där jag bosatte mig när jag flyttade hemifrån, och därefter gick flytten till ett radhus i Lextorp, där jag också varit en massa gånger. När han börjar högstadiet gör han det på Pettersbergsskolan, där jag jobbat tillsammans med min fina svärmor, som just idag fyller 75 år (Grattis!). Jag undervisade i bild och hon i idrott, men tyvärr hade hon aldrig Morgan Larsson som elev och det var ju lite synd.

Diskoteket Slussens blinkande dansgolv har jag själv dansat på i timmar och när det senare bytte namn till Viccis jobbade jag där. Självklart log jag också åt hur ”fina Skoftebyn” omnämns och vilka linjer de som bor där väljer till gymnasiet. Min käre make växte upp i en ”stor villa” där och valde mycket riktigt fyraårig teknisk, så även den detaljen passade in.

Språket är väldigt livfullt och handlingen drivs på i rask takt så hela grundskoletiden avverkas under bokens gång. Helt självbiografisk är den kanske (förhoppningsvis?) inte, men jag tror inte att det varit möjligt att skriva en så inlevelsefull skildring om inte det egna jaget ligger oerhört nära det fiktiva jaget. Kryddat är det kanske, men en del tankar är så egna och roliga att min egen fantasi aldrig hade räckt för att jag skulle kunna hitta på dem.

Morris är otroligt charmig och det är helt omöjligt att inte känna sympati för honom och vara rent angelägen om att han till slut måste få den där tjejen han drömmer om, även det är olika flickor genom åren.

Min käre make är betydligt mer intresserad av vindsurfing än böcker, men den här boken måste han läsa, inte minst för att han själv kommer från Trollhättan och dessutom är kille och jag är rätt säker på att han kommer att gilla den.


Många barndomsskildringar har ett mörkt filter som allt silas genom, men här lyser även i de mörkare partierna ljuset klarast och det känns som om Morgan Larsson haft riktigt kul när han vandrat längs minnenas allé i min egen ungdoms stad.

Kommentarer

Populära inlägg