Tankar kring Pyttepojken Pelle i blåsväder


När jag var barn ville jag så gärna ha en liten lekkamrat. Inte en vanlig kompis som bodde i huset bredvid och som man kunde hoppa hopprep med, för det hade jag flera stycken, utan en pytteliten vän. En sådan där speciell liten vän som jag kunde ha i klänningsfickan eller skolväskan och på kvällen bädda ner i en liten ask och säga godnatt till. Precis en sådan liten människa ville jag ha.

En bild ur boken med nio sagor av Astrid
Lindgren. Peter och Petra får också läsa
i läseboken i skolan.
Jag älskade att läsa Astrid Lindgrens saga om Nils Karlsson-Pyssling och var alltid en smula avundsjuk på Bertil som hade den lilla vän jag själv drömde om. Jag ville också att det en vacker dag skulle höras en försynt knackning på klassrumsdörren och utanför skulle det stå två små barn som ville börja i min klass, precis som pojken och flickan gjorde i sagan Peter och Petra. De var små som dockor, skrev Astrid Lindgren, och jag tyckte de var ljuvligt söta.

Kanske är det därför jag genast blir så barnsligt förtjust i Birgitta Fernströms bedårande saga Pyttepojken Pelle i blåsväder. Pyttepojken är ännu mindre än de figurer jag läste om i Astrid Lindgrens sagor och därmed ännu gulligare, förstås. Pelle är så liten att han med lätthet kan krypa upp i sin favoritfåtölj, som är gjord av ett ekollon. Han är så minimal att han kan rida på en myras rygg och hela hans hus får plats på ett ekblad.

Åh, vad jag vill ha honom här hemma hos mig. Det har inte ändrats ett dugg genom åren.

Men precis som när jag var barn får jag nöja mig med sagans värld och det är en dramatisk värld Pelle lever i, för en dag sveper det in ett riktigt oväder över eken där Pelle bor. Regndropparna, som brukar stanna till en stund på bladen och berätta om främmande platser, verkar till och med lite rädda och snart upptäcker Pelle att vännerna myrflickorna Märta och Majsan kämpar i blåsten där ute.

Efter en tumultartad luftfärd landar Pelle på marken och där stöter han på de charmiga arbetsmyrorna. Ledarmyrar Laban bestämmer sig för att hjälpa Pelle att hitta kusinerna Märta och Majsan för de är plötsligt borta med vinden.

Det är ett härligt entusiastiskt språk i boken och i vuxenlitteratur talas det nu för tiden alltid om gestaltning. Författaren ska inte berätta vad som händer utan visa det och det konststycket har verkligen Birgitta Fernström lyckats med. Jag sveps med i stormen och följer med stor spänning äventyret. Att till och med regndropparna är besjälade tycker jag är både påhittigt och trevligt.

Författaren har helt rätt när hon inledningsvis skriver att det är en saga för små och stora barn. Jag känner mig helt inkluderad, trots min vuxna ålder, och njuter av texten samtidigt som jag tycker att det är precis lagom läskigt. En balansgång som inte är alldeles enkel, men som här fungerar utmärkt.

Boken passar perfekt som högläsning på förskolor runt om i landet och jag är säker på att barnen kommer att sitta knäpptysta och hålla hårt i sitt gosedjur under sagostunden. Kommer Pelle någonsin att återse myrflickorna? Vad hände egentligen med Pelles hus när stormen drog fram? Och duvan David – hurdan är han egentligen?

Anna Maria Persson har illustrerat Pyttepojken Pelle i blåsväder och bilderna kompletterar texten fint. Varje sida känns luftig, men ändå innehållsrik, och det är genomgående pigga och glada färger, trots det dramatiska ämnet. Det enda jag kan sakna en aning är en bild på slutet, så man visuellt får se det där som involverar hus, duva och ek. Tydligare än så vill jag inte vara här, eftersom jag inte vill avslöja slutet, men jag vill ändå hinta om att jag faktiskt saknar den detaljen en smula. Det hade rundat av lite extra även bildmässigt. 

Birgitta Fernström har tidigare skrivit boken Den musikaliska musen EBBA och jag har läst även den. Det var också en charmig historia, men det märks att författaren landat i sitt skrivande på ett helt annat sätt nu. Precis som i debuten har också denna bok ett djupare tema än det som syns på ytan. Förra gången handlade det om att våga tro på sig själv och ha modet att satsa på sina drömmar. Den här gången handlar det om att hjälpa varandra och finnas där för varann när det stormar i livet.

Det är självklart något som både små och stora barn kan ta till sig och känna värme av.


Kommentarer

birgitta sa…
Tusen tack Joanna för dina tankar kring pyttepojken!

Populära inlägg