Tankar kring hoppfull

Den tredje och sista boken i bilderbokspaketet jag fick av Idus förlag häromdagen heter hoppfull med gement h. Bortsett från att jag hade föredragit versalt H, eftersom titeln då sticker ut mer i löpande text, är detta en bok som kramar hårt om mitt hjärta och berör länge efter det att jag slagit ihop boken. Boken är skriven av Viveca Nordlander och Monika Nyström och Alexander Söderholm står för illustrationerna.

I följebrevet till böckerna stod att ett av Idus förlags fokusområden är Lätta böcker - om svåra saker och ja, de tre böcker jag fick uppfyller verkligen detta. Och allra mest gör hoppfull det. För kan det bli svårare än att en älskad pappa blir sjuk och dör? Extra ledsamt är det när man redan på baksidan får veta att berättelsen bygger på en sann historia.

Jag vet att barn förlorar föräldrar även i ett tryggt välfärdsland som Sverige, men ändå vill jag inte riktigt ta det till mig. Jag vill inte att den blonde lille pojken ska förlora sin pappa. Han som kan så mycket om grodor, är starkast i världen och bäst av alla på att spela fotboll. Inte kan väl han dö?

Men jo, han kan det och han gör det. Han får ont i ryggen, hamnar på sjukhus, opereras, magrar och tappar håret. Ordet cancer nämns aldrig, till skillnad från i boken jag skrev om igår, När mormor fick cancer av Minna Paananen och Elisabeth Widmark, där ordet cancer i sig bär en viktig roll i berättelsen och där sjukdomen förklaras på ett utmärkt sätt, men jag är ändå övertygad om att det är cancer pappan drabbats av i hoppfull.

Jag tycker dock att det är en klok poäng att inte precisera vilken sjukdom det handlar om för det spelar egentligen ingen roll, utan det är att pappan faktiskt dör, sorgen kring det och att livet trots allt måste gå vidare som bär bokens tema. Genom att inte nämna sjukdomen kan barn som förlorat en förälder på annat sätt troligen lättare identifiera sig med pojken.

Det är mycket text i boken. Troligen lite för mycket för att hinna igenom sagan på en enda kväll, men samtidigt förstår jag att det behövs många ord för att beskriva känslorna, det som händer och komma i stämning. Illustrationerna passar med sina milda och lite dimmiga nyanser väldigt väl till berättelsen och  såväl människorna som miljön är verklighetstroget skildrade.

Boken är så vardagsnära när vi får veta att pojken tycker sig se sin pappa överallt fast han inte finns mer och när pojken och hans mamma öppnar altandörren, sätter sig på trappan och tittar ut på gräsmattan som blivit till en äng för att ingen haft ork att ta hand om trädgården. Det är lätt att känna med dem båda.

Men boken ger oss mer än en vardagsnära skildring av att förlora en förälder. Den ger oss också hopp om att det kanske finns något efter döden. Kan det vara så att människor vi älskar inte lämnar oss helt och hållet trots allt? Kanske är en liten groda i trädgården eller på en tröja i själva verket en hälsning från en älskad pappa?

Det är en vacker tanke, som jag helt och hållet sympatiserar med.