Tankar kring Fru Alms magiska resebyrå - Nya och gamla vänner

Förra året släppte Annakarin Rosengren med sin ljuvliga debutbok om trädet Fru Alm och flickan Hilma, Fru Alms magiska resebyrå på Idus förlag och för ett par veckor sedan kom uppföljaren Fru Alms magiska resebyrå - Nya och gamla vänner. Precis som sin föregångare är detta en finstämd saga med ett vackert språk och varma undertoner.

Den här gången har det blivit vinter och Hilma åker tillsammans med sina föräldrar till mormor och morfar i Lysekil för att fira jul. En ny familj har flyttat in i huset bredvid och Hilma, som inte har så gott självförtroende alla gånger, börjar med att göra bort sig inför grannpojken som är döpt till Leo för att hans pappa gillar lejon. Starten till trots blir de snart goda vänner, inte minst tack vare Leos charmiga nakenhund Zlatan.

Ytterligare en ny bekantskap i Hilmas idylliska värld är Tanten-på-Bänken som sitter invirad i filtar på bänken utanför matbutiken. Hilma funderar över om hon är tiggare, men eftersom hon saknar den klassiska pappmuggen är hon kanske inte det. Leo berättar att Tanten-på-Bänken ibland rotar i papperskorgar och han har hört att hon bor i en husbil. Hilma känner att hon vill göra något för tanten med de blekblå ögonen och det ljusa håret, men hon vet inte vad.

Fru Alm är ett släktträd som växer i mormors och morfars trädgård och hon har följt fyra generationers flickor utan att säga ett ord till någon av dem. Men med Hilma är det annorlunda. De har ett särskilt band och Fru Alm skickar Hilma genom tid och rum för att möta sina äldre släktingar och få större förståelse för andra människors sätt att leva och vara.

Kanske blir det en tidsresa som gör att Hilma kommer på vad hon kan göra för Tanten-på-Bänken? Vem är den främmande kvinnan egentligen? Och vad gör hon i Lysekil?

Fru Alms magiska resebyrå - Nya och gamla vänner är en varmt berättad historia med flera bottnar. Den handlar om vänskap, mod och inte minst om att vara medmänniska. Att våga göra det man kan även om det inte alltid så är enkelt och man kan behöva hjälp för att lyckas. Något som är ständigt aktuellt och inte minst just nu.

Målgruppen är 9-12 år, men den fungerar, precis som sin föregångare, utmärkt även för lite yngre åldrar. Även i uppföljaren är kapitlen lagom långa för att passa som godnattsaga eller högläsning i skolan.

Precis som i debuten finns det ett särskilt kapitel på slutet. Här heter det Tips och aktiviteter och vi får bland annat veta att lussekatter är allra godast om man delar dem på mitten och äter dem med färskost och hallonsylt redan till frukost. Ett utmärkt förslag som jag måste testa när det lackar mot jul.

Jag föreslår att nästa berättelse om Fru Alm utspelar sig på påsklovet. Då vill säkert Hilma åka till sina morföräldrar i Lysekil igen och se våren slå ut. Och det finns säkert någon spännande överraskning i påskägget. För det ska väl bli en tredje bok?

Det utgår jag ifrån, så jag börjar redan nu att vänta med spänning.