söndag 24 september 2017

Speciella pärlor från Idus förlag



Nyligen var jag ansvarig för bokhörnan under den nationella suicidpreventiva konferensen i Göteborg. Det var elfte gången konferensen ägde rum och den lockade nästan tusen besökare från olika yrkesgrupper och med olika erfarenheter av psykisk ohälsa och självmord.

I bokhörnan fanns en hel del litteratur på just temat psykisk ohälsa och självmord, men också på temat sorg, död och förlust. Mina egna reportageböcker Vår älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan från livet (båda utgivna på Grim förlag) var ett par av titlarna. Bara några dagar innan hade min senaste bok fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016, så det kändes riktigt fint att ha med den på konferensen. Inte minst som ett eget litet kapitel faktiskt handlade just om konferensen, som var under full planering när jag skrev boken förra året.

Tanken med bokhörnan var att i första hand presentera lättillgängliga böcker och inte läroböcker inom området. Det betydde att det fanns gott om bilderböcker för barn, serieböcker och romaner för unga samt romaner för vuxna. En fantastisk spännvidd, måste jag säga, för i takt med att vi människor i allt större utsträckning vågar tala om de svåra sakerna i livet vågar vi också skriva om dem.

Utgångspunkten för bokhyllorna på konferensen var Suicidprevention i västs eget välfyllda bibliotek och professor Jan Beskows egen digra samling. Under sina femtio år av forskning kring suicidalitet och suicidprevention har han samlat på sig en ansenlig mängd böcker av de mest skilda slag. Till detta tillkom diverse titlar som Kungsbacka bibliotek hjälpte mig att plocka fram och som jag sedan tog med mig.

Vi hade gott om böcker redan där, men inför konferensen kontaktade jag även Idus förlag, för jag vet att det är ett förlag som inte väjer för de svåra och stora frågorna i livet, utan tvärtom har samlat ihop lätta böcker om svåra saker så att det ska vara enkelt att finna det man behöver och vill ha. Jag har tidigare skrivit om flera av deras böcker, inte minst När mammas tankar ändrade färg av Sara Galli och Mats Molid. Det var en bok som berörde mitt hjärta djupt och den var redan nedpackad för att få följa med till konferensen, men jag misstänkte att det säkert fanns fler värdefulla böcker att tipsa om, så jag mejlade förlaget och fick svar inom bara ett par timmar.

Ett par dagar senare kom ett bokpaket med hela tretton böcker som alla perfekt passade in i bokhörnan. Jag hann tyvärr inte läsa alla de lite tjockare böckerna, men de som var lite tunnare hann jag läsa och tre av dem vill jag gärna skriva några ord om.

Först ut är Jag brukar vinka till en sten, där Karin Askerin står för texten och Mattias Kvick för illustrationerna. Det är en varm och finstämd historia en pojke som får en lillebror. Till en början verkar allt bra, men plötsligt blir bebisen sjuk och får åka helikopter till det stora sjukhuset långt bort. En apparat hjälper honom att andas men hans liv går inte att rädda.



Tyvärr dör små barn även i vårt trygga land där vi har fantastisk sjukvård, så detta är en viktig bok för dem som drabbas. Varje bild är dessutom vacker som en tavla. Makalösa akvareller fulla av färg och uttrycksfulla ansikten finns på varje sida och man får ha ett hjärta av sten för att inte bli djupt berörd av denna fåordiga, men gripande, bok.

Näst på tur är HejDå mamma! Vi höRs! av Andreas Hasselberg och Vera Mulder. Boken handlar om Fellan som inte vill gå på sin mammas begravning, för han ser ingen mening med det. Mamman är ju död ändå. Men något får honom att ändra sig och det är något som hans mamma sagt till honom innan hon dog. Jag tycker det är fint att mamman på det sättet faktiskt är med honom denna tunga dag. Jag tycker också väldigt mycket om att både begravningsgästerna (noterar särskilt deras fria klädsel) och kistan i kyrkan visas på bild. Det blir så greppbart då.

Till och med när kistan ligger i jorden får vi läsare vara med. Det gör ont i hjärtat att se de två barnen och änkemannen titta ner på den blomsterprydda kistan, men jag tycker att det är modigt att visa det. Precis så hemskt och sorgligt är det på en begravning och en bok kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta de känslor som dyker upp när en älskad person dör och lämnar oss.

Sist ut idag är Pappa är sjuk av Sofia Gregersen och Elisabeth Gregersen. Detta är min favorit av dagens tre viktiga barnböcker, för jag är väldigt svag för det minimalistiska och samtidigt effektiva som präglar boken. Sofia Gregersen står för texten och jag älskar meningar som "Det är tråkigt när pappa ibland måste vara på sjukhuset. Då känns det argt i magen." och "En morgon berättar mamma att pappa inte lever längre. Då känns det konstigt i magen och skräpigt i ögonen." Javisst, är det så! Så välformulerat och klockrent.

Bilderna är också fantastiska. Figurerna är på alla sätt mänskliga, men helt mänskliga ser de inte ut och det blir en perfekt mix av verklighet och sagovärld. Pappa är sjuk är en mycket berörande historia och den håller för många läsningar och många djupa samtal; hur påverkas egentligen en familj när en förälder blir sjuk? De små vardagliga detaljerna som att pappan inte längre kan grilla som andra pappor gör och att barnen inte längre får ta med kompisar hem ger en tydlig bild av hur vardagen förändras när någon i familjen blir allvarligt sjuk. En riktigt, riktigt fin bok som rekommenderas varmt.

Alla böcker jag skrivit om finns att köpa via Idus förlags hemsida, som jag länkat till ovan. Det går också bra att köpa dem på plats i förlagets monter under Bokmässan i Göteborg, den 28 september till den 1 oktober. Jag brukar alltid besöka deras monter A01:02, för den är full av läsvärda och tänkvärda böcker.

En annan monter som självklart kan vara värd ett besök är Grim förlags monter B04:79. För i den finns jag!

Varmt välkomna till en fullmatad Bokmässa, där det definitivt finns något för alla smakriktningar.

Hoppas vi ses!



söndag 17 september 2017

Kära återseenden efter sommaren




Hos Åsa K med Cattis, Catrin, Heidi, Gerd och Joanna

Det blev tre sena avhopp samma dag, men vi var trots allt ett tappert litet gäng som för första gången träffades en tisdag istället för en onsdag. Det var så färgglatt och fint på bordet att jag fick skynda mig att ta några fina bilder innan vi slängde oss över all den goda maten.

Under sommaruppehållet hade alla läst olika böcker med orden INTE eller ALDRIG i titeln och det är alltid roligt att få nya boktips, som det blir när ingen har läst samma bok som någon annan. Eller riktigt sant är det faktiskt inte den här gången. Två hade läst samma bok och två hade lyssnat respektive läst en annan.

De två som läst samma hade valt Inte mera ärtsoppa av Elsa Andersson och Liselotte Bergenzaun Abel. Det är en bok om utbrändhet och vägen vidare. Berättelsen bygger i stora delar på Elsa Anderssons egna upplevelser och erfarenheter och medverkar gör även hennes terapeut Liselotte Bergenzaun Abel. Båda läsarna tyckte att den var intressant, men de hade inte blivit intresserade av den om de enbart hade sett den i en bokhandel. Varken titel eller omslag lockade. Nu visste de dock vad boken handlade om och tyckte att innehållet kunde vara läsvärt trots allt. En del kunde de känna igen från sig själva eller andra, men en del kände de sig främmande inför.

De andra som läst respektive lyssnat på samma bok hade valt Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Hon som lyssnat behövde sällskap i öronen under sitt arbete med att anlägga trädgården, men efter ett tag blev det för komplicerat, så hon valde att inte lyssna klart utan gick vidare till andra böcker istället. Anledningen till att det blev lite besvärligt var att det är två parallella historier genom hela boken och dessutom hoppar de fram och tillbaka årsmässigt. Sådant gör sig inte bra i ljudformat, tyvärr. Det är betydligt enklare att läsa en bok som är upplagd på det viset för om du någon gång hajar till över något som verkar märkligt är det bara att bläddra tillbaka några sidor. Du ser du direkt via kapitelrubrikerna att det är ett helt annat årtal än det du läste i förra kapitlet.

Jag var den som läst samma bok och det är en riktig tegelsten att fördjupa sig i. Hela 600 sidor att bita tag i. Den handlar om Marie-Laure, som blir blind redan som liten flicka, och Werner, som tvingas in i den tyska armen under kriget. Den är intressant, välskriven, tankeväckande och trots att den är rätt otäck ibland är den mycket läsvärd. När man läser är det inga bekymmer att hålla ordning på tiden och de olika berättelserna men jag förstår absolut att det är annorlunda om man lyssnar, så läsning rekommenderas framför lyssning i detta fall.

Andra böcker som trädgårdsanläggaren hann lyssna på var hela trilogin om sekten på Dimön. Hon betade av Sekten på Dimön, Sekten som återuppstod och Sektens barn av Mariette Lindstein i ett nafs och tyckte, precis som jag, att det var viktiga och bra böcker. Eftersom författaren har 25 års erfarenhet av att ha varit med i Scientologerna vet hon hur det går till bakom den putsade fasaden och hur man kan få människor att gå med på de mest underliga saker. Fascinerande och ryslig läsning!

Vi kunde också glädja oss åt att en i gänget har fått ett nytt jobb. Efter att ha arbetat på samma ställe i många år var det dags för en omorganisation och då passade det utmärkt att se en annons på ett mycket lockande jobb. Sedan gick allt mycket fort och jobbet blev hennes. En del pendlande blir det jämfört med det förra jobbet, men de som redan pendlar försäkrade henne om att man vänjer sig och att det kommer att gå utmärkt.

Annat som vi hann prata om var att flera av våra barn helt nyligen börjat på gymnasiet. Så här långt verkar alla nöjda med sina val och det känns fint. Det kommer helt säkert att bli tre spännande år för dem alla.

En sak som jag egentligen väldigt gärna ville berätta och som hade passat riktigt bra att avslöja just i en bokcirkel var det faktum att min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016. Det gjorde mig så otroligt glad och stolt. Inte minst för mina fantastiska intervjupersoners skull. Den fina utmärkelsen visar ju att de inte berättat sina historier förgäves utan att de är viktiga och värdefulla. Det gör mig så glad. Tyvärr var det tokhemligt på vår träff och först fredagen den 8 september blev det officiellt. Då var jag uppe i Stockholm och mottog ett den fina utmärkelsen och sedan susade jag ner till Onsala redan samma kväll.

Något vi inte pratade om alls, och som egentligen borde stått på agendan, var den planerade övernattningen med bokcirkeln. Detta blir återigen något vi får ta i mejl och med tanke på att vi var så pass få denna kväll var det kanske lika bra.

Den nya månadsboken, som kvällens värdinna valde, är en feelgoodhistoria, som har fått goda omdömen på internet. Den finns både som ljudbok och som pocket, så den kommer säkert att falla många i smaken. Den heter Det kommer alltid en ny himmel och är skriven av Lori Nelson Spielman. Idén är riktigt bra, så jag hoppas att den kommer att vara lika bra när man läser den. Den handlar om en mamma som inte har lång tid kvar att leva och hon vet att hennes dotter inte är lycklig trots att hon på ytan verkar leva ett bra liv. När testamentet efter den avlidna mamman ska läsas upp får dottern en lapp med de livsmål hon själv skrev upp som ung, men som hon aldrig förverkligat. Nu vill hennes mamma att hon gör det.

Anledningen till att bokcirkelträffen ägde rum tisdag den 5:e istället för onsdag den 6:e var att jag fick gäster från Australien på kvällen den 6:e. Samma kväll hade maken och jag 20-årig bröllopsdag, så det blev champagne och en flott trerättersmeny här hemma istället. Anledningen till uppdateringen av hemsidan dröjt så är exakt densamma. Det gäller att passa på att umgås med så långväga vänner när de väl kommer.

Innan vi ses på bokcirkelträff nästa gång kommer den årliga Bokmässan att ha ägt rum i Göteborg och som vanligt kommer jag att finnas i Grim förlags monter B04:79. Dit är ni alla välkomna för att kramas och prata böcker.

Varmt välkomna!

Edit 5 oktober: Igår hade vi träff igen och då blev jag påmind om ytterligare en bok på temat INTE/ALDRIG som jag helt glömde bort när jag skrev detta blogginlägg. Hon som gav upp lyssningen av Ljuset vi inte ser valde nämligen istället Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och den tyckte hon väldigt mycket om. Hon riktigt längtade till sina lyssningsstunder som hon framför allt hade när hon målade om hemma. Hon sa att det är en bok som hon kommer att bära med sig länge och det visade sig att två till, som inte var med senast, också hade läst eller lyssnat på den och de tyckte också att det var riktigt bra. Så där har vi ett grymt boktips - tack för påminnelsen!