måndag 25 december 2017

Tankar kring Nödrop från yttre rymden

Grattis till alla lässugna 6-9-åringar (och era släktingar som här får ett grymt boktips för den perfekta presenten), för nu har del två av Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå kommit på Whip media. Nödrop från yttre rymden heter den och precis som titeln antyder fångar upp ett nödrop från yttre rymden. Snack Parrow bestämmer sig genast för att rädda den som är i nöd och förstås också ta emot den utlovade belöningen.

Men nödropet kommer från Sombrerogalaxen som ligger enormt långt bort och om de över huvud taget ska lyckas komma dit måste de installera hajperfart. Skeppsspöket Kapten Hammock Känner två skickliga mekaniker, som kan klara det svåra uppdraget, men det är tveksamt om de vill hjälpa till, för de har inte pratat med varandra på femtio år. Inte sedan incidenten vid skiftnyckelkastartävlingen.

Samtidigt ryktas det om ett hajrymdskepp som gör galaxen osäker och Snack Parrows ärkefiende Mack Arrow blandar sig in i leken ...

Precis som debuten Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr är detta en otroligt charmig historia. Den är spännande, utan att vara för otäck, och den är härligt skriven av Camilla Linde. Jag älskar hennes sätt att skriva och inte minst alla hennes egenpåhittade ord som ger boken en alldeles speciell karaktär och ton. I förra boken fick vi stifta bekantskap med frunkisar och robotkaniner och den här gången dyker även mynomer och mycket speciella mekaniker med många effektiva armar upp.

Som ni märker är detta en mycket fantasifull och underhållande berättelse proppad med fyndigheter och skojiga detaljer. Då är det lätt att tro att det bara är att skriva på som författare, för det är ju ett fasligt påhitt alltihop. Men nej, så jobbar inte Camilla. Tvärtom har hon tagit hjälp av en forskare vid Onsala rymdobservatorium (som för övrigt ligger bara ett par kilometer från där jag bor och där jag varit på ett mycket fascinerande och spännande besök) för att på ett helt korrekt sätt berätta hur man anger koordinater för att kunna hitta någon eller något i rymden. Dessa siffror är nödvändiga för att Snack och hans besättning ska kunna rädda den som befinner sig i knipa och ger äventyret en extra autentisk prägel.

Boken är illustrerad av David Téczely, som lyckats fånga både Snack och de andra figurerna på ett perfekt sätt.

Jag är både glad och tacksam för att jag, som redaktör, fått läsa om Snack Parrow och hans kompanjon Flax ännu en gång. Det är otroligt roligt när det dimper ner ett manus i min mejlkorg som är så här egensinnigt, välskrivet och underhållande. Förra gången när jag skrev om del ett skrev jag att det var en pärla och det är underbart när jag får håla med mig själv om mina positiva ord. Detta är nämligen också en riktig pärla och rekommenderas varmt för alla möjliga åldrar. Den primära målgruppen är som sagt 6-9, men jag är helt säker på att den passar även för de något yngre och för de betydligt äldre. Jag har ju själv passerat nioårsåldern med hyggligt god marginal men älskar den Snack Parrow.

Jag noterar också att bok nummer två kommit med mycket jämnt intervall efter bok nummer ett - ganska precis ett år och alldeles lagom till jul. Så Camilla, känns ingen stress, men vad ska Snack och Flax hitta på till nästa jul?

måndag 11 december 2017

Tankar kring Det som aldrig fick ske

För drygt två år sedan hände något som aldrig fick ske. En ung man, beväpnad med svärd, klev in på en skola och högg ner tre personer innan han själv blev skjuten till döds av polisen.

Det var en tragedi som skakade Sverige och jag var i chock när jag hörde var det hänt. Trollhättan är min gamla hemstad och jag har både bott på och jobbat på högstadiet i stadsdelen Kronogården där dådet ägde rum. Tanken hisnade och jag fick rysningar när jag tänkte att det kunde varit jag, min make eller våra elever som dödats av Anton Lundin Pettersson.

Lagom till Bokmässan i höstas kom Åsa Erlandssons bok Det som aldrig fick ske - skolattentatet i Trollhättan och jag var en av de allra första i kö för att få köpa två signerade exemplar. Jag ville ha en bok själv men jag ville också ge en tidig julklapp till mina svärföräldrar, som fortfarande bor kvar i Trollhättan. Författaren och jag gick i samma klass på Journalisthögskolan i Göteborg under 1990-talet och har haft en del kontakt sedan dess. Jag har många gånger glatt mig åt hennes framgångar inom vårt yrke och inte minst för ett par veckor då hon belönades med Stora journalistpriset som Årets berättare för just sin senaste bok.

Under de första kanske femtio sidorna hade jag konstant sällskap av en näsduk medan jag läste. Det blev för mycket för mig med alla tankar och känslor som boken rörde upp. Jag fick läsa i små etapper och sedan ta en paus på några dagar. Det gick lättare och lättare ju längre in jag kom i boken för då handlade det mer om de stora strukturerna i samhället och mindre explicit om Trollhättan.

En sommardag blev jag uppringd av rektorn för Kronogårdsskolan. Hon berättade att bildläraren just gått i pension och att det var omöjligt att rekrytera en behörig bildlärare till skolan eftersom man  visste att den skulle läggas ner om två år. Redan nu skulle det inte komma några nya sjuor till högstadiet men åttorna och niorna skull få gå kvar, så de kunde går ur grundskolan i lugn och ro utan att behöva byta. Jag var bara sex-sju år äldre än eleverna (de var födda 1974, så ofattbart nog är de 43 år i år), men det var inget som skrämde mig, utan tvärtom tyckte jag att det skulle bli roligt att få en egen tjänst efter att ha gått på timvikariat i några månader.

Jobbet passade mig extra bra eftersom bodde i ett hus som var närmaste granne med skolan. Jag kunde faktiskt se in i några av salarna från mitt vardagsrum, så det var väldigt nära till jobbet.

Jag trivdes enormt bra med både elever och kollegor. Många elever hade utländskt ursprung och en del var så nytillkomna att de knappt kunde några svenska ord alls. En februaridag introducerades jag för en ny vikare. Han skulle jobba hos oss fram till sommarlovet och vi skulle en stor del av dagarna befinna oss i grannsalarna. Det gjorde att vi ofta pratade med varandra och gick ihop från personalrummet och till våra salar. Ganska snart stod det klart att vi ville umgås mer än så och nu har vi varit ett par i 26 år.

För några år sedan, när vi var på besök i Trollhättan, ville vi visa våra barn skolan där vi en gång träffades som unga, men chocken var total när den var riven. Jag hade helt missat det och även om den nya skolan såg fin ut var det ju inte vår skola, trots att den låg bara några meter från den förra.

När jag den 22 oktober 2015 hörde att en man tagit sig in i en skola på Kronogården och huggit ner flera personer mådde jag nästan fysiskt illa. Det är alltid hemskt naturligtvis, men det var riktigt otäckt att tänka att det kunde hänt medan min blivande man och jag jobbade där och att det kunde varit våra elever som dödats. Den insikten gör något med en - det är bara så. Det talades ofta om Trollhättan som rasismens huvudstad redan på den tiden, så det var inte alls otänkbart att något skulle hänt då.

När jag nu läst Åsa Erlandsson välskrivna bok har den därför träffat mig på ett helt annat sätt än om jag själv inte haft en så nära koppling till platsen för dådet. Hon tar dessutom upp saker som jag för alltid bär med mig. När jag arbetade som lärare på Pettersbergsskolan, dit alla elever som annars skulle gått på Kronogårdsskolan, hamnade hade jag en troligt charmig och trevlig kille under hela hans högstadietid. Jag varnade dock hans mentor redan i årskurs 7 för att han verkade ha sympatier åt extremhögern och jag var rädd att han som ung och lättledd skulle fastna i fel kretsar. Därför blev jag så otroligt ledsen när jag fick veta att han var en av de tre pojkarna som brände ner moskén i Trollhättan 1993. Han hade just slutat nian och hur skulle de gå för honom nu? Jag har tänkt på honom många gånger sedan dess och när jag nu läser om branden igen kastas jag tillbaka till vår tid i klassrummet och till den 13-,14- och 15-årige grabb han en gång var.

Åsa skriver också om polisen Jack Lennartsson. Även att se hans namn igen slår an en sträng hos mig. När jag träffade honom ute på krogen i Trollhättan brukade jag skoja om att vi hade gemensamma barn som vi hade delad vårdnad om. Jag hade dem på dagarna i skolan och han hade dem på kvällarna som polis. Det hände att jag fick köra någon elev från Kronogårdsskolan till polisförhör på eftermiddagen och det gjorde mig alltid så ont, för de var ju så fina killar i mitt klassrum.

Allt det snurrar runt i mitt huvud under läsningen av Det som aldrig fick ske och berör mig på djupet. Åsa tecknar också en stilla bild av en ensam person som på så många sätt stod utanför samhället. Sådana elever har jag också haft genom åren. De som inte är mobbade, men heller inte riktigt är med i gemenskapen. Ändå klagar de aldrig över det. På något sätt blir det bara så, trots att man själv ibland försöker koppla ihop olika elever i olika projekt och se om det kan leda till någon bra och en lite mer långvarig vänskapsrelation.

Ytterligare en sak som gör att jag läser Åsas bok med mina alldeles speciella glasögon är förstås det faktum att jag själv skrivit två reportageböcker, Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet, som båda handlar om självmord. Jag har intervjuat tio personer inför varje bok och det är ju ingenting i antal jämfört med Åsas imponerande åttio intervjupersoner. Men likheterna finns ändå där. Även mina intervjuer har varit väldigt svåra och tuffa. I min första bok intervjuade jag nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv och där är kopplingen väldigt tydlig till de anhörigintervjuer som Åsa gör, även om deras älskade blev mördad och inte tog sitt liv. I den andra boken intervjuar jag människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök och också det har en tydlig koppling till gärningsmannen Anton Lundin Pettersson. Han överlevde inte, till skillnad från alla medverkande i min senaste bok, men han visste att han skulle dö den dagen han stegade in på Kronans skola. Suicide by cop heter termen och innebär att man uppför sig så hotfullt och gör så provocerande handlingar att polisen tvingas döda en istället för att man tar sitt eget liv.

Alla dessa saker har gjort att jag inte kunnat läsa Det som aldrig fick ske så objektivt som många andra kan och som jag vanligtvis gör när jag läser, för jag har otroligt många olika filter som berättelsen siktas igenom och det är viktigt att berätta det. Trots det kan jag utan att darra på mina Trollhättehänder och med rak kollegarygg säga att Åsa Erlandssons bok är en otroligt intressant och gripande skildring av ett specifikt fall som på inget sätt är isolerat utan tvärtom en del av vår samtid. Åsa har lagt ner ett enormt arbete på att spåra folk som kan ha något att berätta och hon har bland mycket annat funnit en helt annat avskedsbrev än det gärningsmannen själv lämnade efter sig i sin lägenhet innan han begav sig till skolan.

Vi får som läsare genom boken en inblick i det vi samhälle vi alla lever i varje dag, men som vi kanske ändå inte analyserar på djupet. Det blir tydligt att även Anton Lundin Pettersson var ett offer och vi bör alla ställa oss frågan vad vi som medmänniskor kan göra för att förhindra att något liknande händer igen. Ensamheten är en avgörande faktor och vi behöver inkludera människor istället för att prata vi och dem.


Dagens Nyheter kallade nyligen boken en journalistisk bragd och den ligger på DN:s topplista över bästa böcker just nu. Det är bara att gatulera Åsa Erlandsson till ett mycket väl utfört uppdrag och gratulera oss själva till att vi får möjlighet att lära oss mer om vår samtid, våra medmänniskor och oss själva genom att läsa Det som aldrig fick ske - skolattentatet i Trollhättan.