söndag 18 februari 2018

Tullen blev vår mötesplats



På Tullen 8:2 med Åsa Ö, Cattis, Catrin, Sofie, Sussie och Joanna

På grund av sjukdom ställdes träffen hos månadens värdinna in med ett par dagars varsel och mitt i allt var det svårt för någon att hastigt och lustigt ta över stafettpinnen. Istället för att vara hemma hos någon bestämde vi oss för att träffas på Tullen i Kungsbacka 8:2 istället. Det blev helt perfekt eftersom det betydde att ingen behövde kasta om allt för mycket i sitt schema utan istället som vanligt bege sig till dukat bord.

Förra månadens bok var Guernseys litteratur och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. En lång och krånglig titel som jag inte tänker skriva fler gånger - hehe. Vi var i alla fall några som tagit oss igenom boken och när vi närmade oss slutet tyckte vi att den, trots stöket vi upplevde i början med alla olika karaktärer och det faktum att boken enbart består av brev och telegram, var rätt trevlig. En som börjat lyssna på den konstaterade dock snabbt att det var omöjligt att hålla isär vem som skrev till vem och lika omöjligt att få en känsla för de olika personerna när det handlade om så många.

Det höll vi andra med om men mot slutet utkristalliserades vissa personer och då blev det lättare att hålla ordning på alla. Personligen måste jag dock säga att jag aldrig i livet hade klarat att lyssna på den. Att man ens gör den här typen av böcker till ljudbok är en total gåta för mig som lätt fladdrar iväg i tanken om jag inte blir fångad av berättelse där jag kan ordning på saker och ting. Idén med att basera en hel bok enbart på brev och telegram är intressant och vi log lite åt att det gick betydligt snabbare att få fram breven på Guernsey förr i tiden än här hemma i Sverige nu för tiden.

Rent språkligt tycker jag att författarna fångat hur man antagligen uttryckte sig på den tiden (utan att ha varit med själv verkar det rimligt), men samtidigt gjorde det gammaldags språket att det dels var ännu svårare att komma karaktärerna nära och dels också extra svårt att hålla isär dem eftersom de lät på samma sätt allihop.

Sammantaget tyckte vi att boken mot slutet tog sig och var rätt charmig, men det är heller inte konstigt om man ger upp någonstans längs vägen.

Eftersom sportlovet var på väg pratade vi en del av vad vi skulle göra och det var många som hade olika planer på gång, så det ska bli trevligt att följa upp samtalet nästa gång och höra hur allt föll ut. Vi hoppas på trevliga upplevelser och inga brutna kroppsdelar.

En del jobbprat med det som vanligt och det är väl så med de flesta av oss att vi jobbar lite väl mycket. Det är roligt att ha mycket att göra och vara värdefull på jobbet, men det får heller inte äta upp oss. Vi är flera som behöver bli bättre på att vara ledig kvällar och helger.

Februari månads bok är Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Trots att värdinnan var sjuk hade hon valt en bok och det var vi alla glada över. Det ska bli väldigt intressant att äntligen få läsa denna omtalade bok.

Nu blir det allt ljusare på kvällarna och kanske, kanske är det fortfarande lite ljust när vi ses nästa gång. Hoppas det!

torsdag 25 januari 2018

Jag är Fiona som dödar - grym bok

Självklart är jag aningen partisk, men Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson är verkligen en fantastisk bok. Min vän och förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag får ibland manus via mejl och om manuset verkar intressant nog att ge ut brukar hon konsultera mig innan hon slutgiltigt bestämmer sig. Hon är boss och den som fattar besluten, för det är faktiskt hennes förlag, men hon brukar ändå stämma av med mig vad jag tycker.

Så icke denna gång.

Annika bestämde sig direkt. Visserligen behövde manuset putsas lite, men att det skulle ut var det ingen tvekan om. När hon redan var helt säker skickade hon manuset till mig och jag höll genast med.

Jag är Fiona som dödar är en av de mest speciella böcker jag arbetat med som redaktör. Jag brukar vara redaktör för de böcker som kommer ut på Grim förlag och det är alltid ett roligt och stimulerande uppdrag eftersom allt som ges ut där redan från början håller hög kvalitet och framför allt har något unikt.

Det första jag lade märke till när jag började läsa manuset var att det inte fanns några anföringstecken trots att människor talade med varandra. Kunde inte författaren Urban Johansson kosta på sig några talstreck eller citattecken som vanligt folk? Nej, det kunde han tydligen inte, och det förbryllade mig en smula i början. Men efter bara ett par sidor hade jag helt accepterat det och det kändes som ett väldigt medvetet sätt att få hela texten att hänga ihop väldigt tätt istället för att dela upp den i brödtext och dialog. Älskar genomtänkta grepp!

Det märktes direkt att språket var viktigt för författaren. Det är gott om riktigt snygga formuleringar. Eller vad sägs om dessa pärlor?

"Ironiskt, tänker jag, att Adels mjuka händer, gjorda för en dans med rostfria instrument, styr en buss med begynnande rost."

"Skatteverket, och därmed konungariket Sverige, har dock förvånansvärt stort tålamod med svårläslig handstil, så länge den kombineras med noggrannhet och extremt få sjukdagar."

"Stick och brinn, sa jag. Jag är redan gift. Som i råttgift."

Förutom det rent tekniska och språkliga var dessutom själva storyn oerhört stark. Fiona har varit utsatt för sexuella övergrepp under sin uppväxt och hon är bara arton år när hon bestämmer sig för att hämnas på det tydligaste av vis. Förövarna ska få betala med sitt liv för vad de gjort henne och andra. Men hon nöjer sig inte med det. Alla ska dessutom få veta varför de mördats. Deras smutsiga hemligheter ska lämna de mörka skuggorna och exponeras i starkt ljus.

Jag är Fiona som dödar är en riktigt ryslig, gripande och välskriven thriller som det är omöjligt att lägga ifrån sig.

Nu är det äntligen dags för er alla att möta Fiona. Idag släpps boken som inte kommer att lämna någon oberörd - det är jag säker på. Redan baksidestexten visar det speciella språket boken är skriven på och det finns också ett generöst provläsningsavsnitt för den som blir nyfiken och vill läsa mer. Det här är baksidestexten:

Fiona är arton när hennes inre väggar spricker och tjäran rinner ut. Alltför många ofrivilliga möten har nått sin kulmen. År efter år, svin efter svin - det måste få ett slut. De som tagit hennes själ medan de roat sig med hennes kropp måste betala priset. Det högsta priset.
Samtidigt lockar ett annat liv. Det hela och rena livet där kärleken till litteraturen, konsten och musiken sakta läker ständigt blödande sår genom det vackra som mästarna förmedlar bortom tid och rum.
Frustration och ångest blir förödande i kombination med vrede och handlingskraft.
Hon blir Fiona som dödar.

måndag 15 januari 2018

Årets första träff blev färgglad


Hos Cattis med Åsa Ö, Sussie, Fia, Gerd, Åsa K, Catrin och Joanna

Som vanligt var det jättetrevligt att träffas igen efter juluppehållet. Första veckan i december träffades vi på Pinchos, men eftersom det inte var någon riktig bokcirkelkväll på grund av att vi faktiskt inte skulle prata om någon bok utan bara umgås rent allmänt, skrev jag inget om den träffen. Trevligt hade vi i alla fall och det kan ju vara kul att veta för alla som inte kunde komma. Som om någon trodde något annat!

Den här gången fokuserade vi istället rejält på månadsboken Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Eller gjorde vi det egentligen? Nja, det kan man nog faktiskt tycka lite olika om, för när vi hade pratat om vilka färger vi ansåg oss själva och våra bokcirkelväninnor vara, klarade vi av själva boken på bara några få minuter. Kort sagt tyckte vi att den var underhållande skriven, men egentligen knappast nyskapande inom personlighetsanalysområdet, vilket heller inte författaren hävdar. Vi tyckte att den var lite pratig och att den kunde ha kortats, men samtidigt tyckte vi att den var rolig och att vi blev smittade att tänka i färger.

Kvällens stora behållning var förstås att vi redan för två månader sedan bestämde oss för att analysera varandra utifrån färgerna röd, gul, grön och blå, precis som tanken är med boken. Det visade sig att det blev fler överraskningar än vi trodde och att vi också hade lite olika bilder av varandra. Kvällens värdinna hade pedagogiskt nog lånat hem massor av duploklossar och medan vi berättade vilken färg eller vilka färger vi tyckte att någon hade fick vi lägga ner klossar i motsvarande färg i en stor cylinder. På så vis blev det också väldigt visuellt vad vi faktiskt tyckte om varandra.


Det var riktigt roligt att höra vad alla tyckte och tänkte och för min egen del fick jag fler färger än jag räknade med för jag fick faktiskt alla fyra men av olika personer. Alldeles enkelt var det inte att analysera ett gäng väninnor som vi faktiskt är. Det är skillnad på en arbetsplats eller i en familj där det på ett naturligt sätt ofta uppstår friktion av olika slag, men i en kompisgrupp som en bokcirkel innerst inne är, blir det annorlunda. Där finns ingen som automatiskt är chef som ofta är röd. Bortsett från att jag förstås är lite drivande eftersom jag startade den för över femton år sedan och också är den som uppdaterar denna blogg och dessutom har gjort ett helt dokument med Regler och riktlinjer. Trots att detta inte kan sägas vara typiskt mig i allmänhet är det förstås givet att jag då blir både lite röd och lite blå av bara farten.

Väldigt roligt hade vi alla fall under våra analyser och jag tror att vi alla kände oss lite upplyfta och stärkta efteråt.

Vi hann inte prata om så värst mycket annat, men vi hann skåla för en i gänget som under jullovet fyllde 50 år och uppvaktades av oss med ett fint halsband som hon hade på sig kvällen till ära. Vi hann också äta en rejäl tonfisksallad, eftersom kvällens värdinna inte är så mackig av sig, och en kanelbullekladdklaka, som vi genast ville ha receptet på.

Januari månads bok blir Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Ann Shaffer. Inte den enklaste och smidigaste titeln men texten inne i pocketboken är i alla fall inte alltför liten, vilken genast påpekades. Några av oss hade hört talas om den och ser fram emot att läsa den, för den lär vara bra. Inte minst ska karaktärerna ar sådana att man vill umgås med dem mer efter att ha läst klart boken och det låter trevligt.

Nästa gång vi ses är det februari, men innan dess ska några av oss till Rondo och avnjuta Tomas Ledin. Det har petite moi fått av mina fina bokcirkelflickor i 50-årspresent och det ska bli så himla roligt!